Igår kväll läste jag ut den märkliga boken Islam och jag, av Klas Grinell. Hans bok resonerar utifrån flera olika infallsvinklar huruvida det finns en eller flera islam, och han framhåller sina egna erfarenheter och studier i argumentationen för den turkiske, muslimske predikanten Fethullah Gülen och hans rörelse, som av vissa betraktas som reaktionär och av andra som en modern turkisk, mild form av islam. Det största problemet med boken är att den inte skänker mig några insikter, till det är den alltför jagcentrerad och anekdotisk. Jag säger detta därför att jag ju egentligen alltid sätter det personliga i första rummet. Därför är essän en av de litteraturformer som passar allra bäst för ämnen som belyses utifrån författarens egen person. Men Grinell är mest upptagen med att berätta om vardagar och arbetsuppgifter i Turkiet, och när han tar sats för att belysa något specifikt - en ideologi, en religion, en person - så växlar han snabbt spår tillbaka till det anekdotiska. Utsikten från Turkiets höjder är naturligtvis lika förförande vacker som ovanstående utsiktsbild från Wales. Men i litteraturen vill jag framför allt söka - och finna - insikterna.Foto: A. Nydahl.
