lördag 29 oktober 2011

Tidskriften är en skrift i tiden.

Och det är ett tidens tecken att vi nu får undermåliga tidskrifter riktade till landets alla studerande vid skrivarkurser. Några litterära tidskrifter att tala om finns det inte längre. Vi har kulturtidskrifter som ser ut som Hänt i Veckan för de storstadsintellektuella som hellre syns än verkar. Vi har akademiska publikationer som kanske är intressanta på universiteten. Vi har Vi-som-syns på krogen och vernissagen-skvallret i 10TAL, vi har Karavan för den politiskt korrekta världsbilden.

Och så finns Signum om man är katolik och Judisk krönika om man inte sedan länge tröttnat på redaktör Jakubowskis godhetsältande, vi har förstås också specialtidskrifterna i olika ämnen. Men en tidskrift där litteratur och humaniora stod i centrum har vi inte. Och Axess, ska man hålla sig med den måste man ju också stå ut med den hormonstinna och grälsjuka redaktören som byter ståndpunkt och hävdar att han alltid haft och har rätt. För att nu inte tala om amatörmässiga nättidskrifter som Tidningen Kulturen. Även om det då och då publiceras något bra av en författare som gör skäl för titeln så är det mesta ändå så illa skrivet att man ryser (och jag tänker tillbaka på de tidskrifter som är borta: Rallarros, Res Publica, Ariel, Allt om Böcker från Nordahl Åkermans tid, BLM, Artes…)

Svenska dagstidningar är inte värda pappret de är tryckta på, än mindre läsbara annat än i undantagsfall. Under många år höll jag mig därför med danska Information sex dagar i veckan och Weekendavisen varje fredag. Men de båda liknar alltmer Dagens Nyheter i hållning och inriktning. De blev dessutom mycket, mycket dyra med de nya portotaxorna som infördes för tiotalet år sedan.

I frustration över att behöva gå till brittiska TLS (vilket jag förstås gärna gör!) för att ha något av värde att läsa till frukosten tog jag igår fram mina årgångar av Det Danske Magasin, en förnämlig kulturtidskrift utgiven av Berlingske Forlag i København för mycket länge sedan. Jag fastnade för några nummer utgivna på 1950-talet och vill bara visa ett exempel. Det är hämtat ur nummer 6, 1956 (som var tidskriftens fjärde årgång, den grundades således samma år som jag själv föddes, och med det förstår man också hur fullständigt otidsenlig den är).

Att vara otidsenlig är väl det enda man behöver sträva emot? Att befinna sig utanför sin egen tid är att tacka nej till de livsstilsmagasin och skvallerkulturtidskrifter som erbjuds. Inte heller skvallret om Stockholms litteratur- och konstkretsar intresserar mig (och om jag råkar slänga ett öga på tv-programmet Babel så är det som en sammanfattning av alla de tomheter, plattheter och ytligheter som trängs också i fyrfärgstryck, minus programledarens ständiga käckhet och stelt tillkämpade leende).

Nå, i Det Danske Magasin skrev danska, svenska och andra intellektuella. Detta nummer innehåller en lång essä av folkhögskolerektorn och bildningsgiganten Alf Ahlberg.

Poeten Ole Sarvig, då en mycket ung man, bidrar med en essä om stillheten. Den är mycket inspirerande. Men det som fångade mitt intresse mest var Margareta Buber-Neumanns text om mötet med Milena Jesenska, då de båda var inspärrade i Ravensbrück. Buber-Neumann kom från Potsdam, där hon föddes 1901. Hon var i Danmark känd för böcker och essäer om de moderna diktaturerna, och var 1950 i Berlin med och grundade Kongressen för kulturens frihet. I Danmark utkom 1956 hennes bok Fange hos Hitler og Stalin.

Essän om Milena Jesenska är skriven helt utan sensationsmakeri. De såg varandra dagligen på promenaderna i lägret, den som varade en halv timme. Buber-Neumann hade kommit från Sibirien varifrån hon utlämnats av ryssarna till det tyska koncentrationslägret.

Vänskapen med Jesenska gav henne livsmod. Jesenska var intresserad av sin samtalspartner, därför att hon som journalist ville veta vilka erfarenheter hon hade av att som kommunist sitta inspärrad i ett sibiriskt läger.

”Hverken før eller siden har jeg truffet en Journalist, der i den Grad beherskede Kunsten at stille æggende, udtømmende Spørgsmaal. Jeg husker, at jag dengang ligesom følte, at jeg paany gennemlevede Aarene i Moskva og Sibirien, og Begivenhederne igen rullede sig op for mig – men at jeg ikke var alene, fordi Milena Jesenska var med mig”.

Jag har en rejäl bunt av den här tidskriften. Alltså måste jag förflytta mig till 1950-talet och fördjupa mig i det som den tiden avsatte i skrift. Det gör inget att det är på danska, eftersom jag trivs bra i det språket. Och så slipper jag för en tid framöver önska mig en bra svensk kultur- och/eller litteraturtidskrift.

PS: Jag återkommer med en tidskrift som heter PERSPEKTIV. Den är inte mindre dansk, och den är inte heller sämre.