Ettans buss tar mig hem. Chauffören är en palestinsk salafist. Han nedlåter sig aldrig att besvara en hälsning. Medan han kör har han musiken instoppad i öronen, frestas man tro till dess han tar av öronsnäckorna och man hör Koranverserna läsas. Helt trygg känner jag mig aldrig när det är han som kör. Hör och ser han den skånska verkligheten utmed vägen, eller är hela han uppslukad av Koranens budskap? *
Förra helgen blev en tatueringssalong beskjuten på Cardellsgatan inne i centrum. Natten till i måndags vandaliserades en annan salong på Österlånggatan. Den här helgen riktades elden mot en likadan inrättning på Långebro, en ung man blev skjuten i benen. I samma takt som skotten och knytnävarna ekar i gränderna inser man, steg för steg, att staden följer samma branta kurva neråt, som tidigare Malmö, Landskrona och andra städer gjort. Otryggheten är inte bara ett nattligt fenomen. Att befinna sig i centrum en vanlig kväll är inte det klokaste. Inte ens de sedan länge besökta restaurangerna bjuder på självklart skydd. När man minst anar det droppar blodet mot golven.
*
Och här, under månen i vinterkylan, tänker jag: att få se utdelningen av Birgit Nilsson-priset till Ricardo Muti var ändå en sådan motvikt att man går till sängs utan ångest. Att dela svärta med en stor konstnär är detsamma som att dela en knippe ljus med någon. Det ser mörkt ut, men det kan vara en felsyn. Eller? Lyssna till La Nilsson och fundera.
