söndag 4 september 2011

Tvåsamhet? Solitärt?

Jag läser Änkans bok av Joyce Carol Oates. Och igår kväll såg jag den mycket långa, franska versionen av Lady Chatterleys älskare. Det är inte så mycket att orda om i sig (och Oates bok kommer jag att recensera här i bloggen på utgivningsdagen). Men dessa båda konstverk fick mig i natt att reflektera kring tvåsamhetens och erotikens grundläggande betydelse för oss. Att leva solitärt står inte i motsättning till det. Oates återkommer gång på gång till den katastrof som inträder i hennes liv när maken dör. Hemmet ekar tomt, till och med katterna blir neurotiska. Samtalet har upphört. Inte en tanke går det att tänka färdigt, därför att den ter sig meningslös. I D.H. Lawrences roman ser vi samma process. Det är först när hud möter hud och blick möter blick som berättelsens Constance blir människa. Den kyliga, intellektuella distansen i hemmet byts mot intimitetens värme. Det solitära är en nödvändighet, det påpekar också hennes älskare, skogvaktaren Oliver, flera gånger för henne. Men han lovar också att finnas när hon behöver honom. Ungefär så. Mest varje dag.

Foto: Marina Hands och Jean-Louis Coulloch i Pascale Ferrans filmatisering av Lady Chatterleys älskare. Har det betydelse att det är en kvinnlig regissör som gjort denna sena version av berättelsen? Jag inbillar mig det.