Jag har brottats med Curzio Malapartes unika krigskrönika Kaputt. Men jag har också brottats med översättningen. Malapartes text är späckad av franskspråkig dialog, och först när jag läst ut boken ser jag att det sist i boken finns en lista med översättningar av all denna dialog.
Ämnena i Malapartes bok har jag studerat allt sedan ungdomsåren, men jag vet inte att jag någon gång sett en text som denna. Egensinnig, brutal, ömsint, orädd väjer den inte för något, inte ens för ruttnande hästkadaver, våldtagna kvinnor eller mördade barn. Den väjer inte heller för Malapartes eget umgänge med bödlarna, på beskickningar eller i ockuperade länders slott och officiella byggnader. I det som nazisterna kallade "Det tyska Polen" gör han några av sina mest skarpsinniga iakttagelser.
Ändå är det kapitlen om förintelsen som stannar i mig som ett rent fysiskt motbjudande minne. De scener där han bygger judarnas undergång till en mäktig bild av mänsklig destruktivitet och gatupöbel, utspelar sig i en mindre rumänsk stad. Jag ska inte citera ett enda ord av denna långa scen, det vore att förstöra den.
Men jag kan säga så mycket som att när scenen kulminerar befinner sig Malaparte på en soldatbordell där de judiska unga flickorna får ta emot hundratals kåta soldater varje dag, fast förvissade om att de efter tjugo dagar ska "bytas ut" och bli "hemskickade". De illusioner om snart befrielse som höll dessa unga flickor uppe kan tjäna som en grym allegori över den europeiska judenhetens öde
