söndag 13 mars 2011

Utvandrarna. Minnet.

Utvandrarna är ett epos som vi behöver för att påminna oss själva om det förflutna. Igår kväll såg jag den tre timmar långa filmen på dvd (och ska följa upp med Nybyggarna inom kort). Här får vi klara besked om hur stor svensk litteratur såg ut. Jan Troell är också den filmare som kunde ge liv åt nödens kärva, prövade och slitna kvinnor och män. Vad drev dessa människor att bryta upp och i månader segla till Amerika? Drömmen om ett liv utan herrar som sparkade och förnedrade, men också konkret nöd och hunger.



När jag ser dem i filmen tänker jag att det är underligt att inte torpare, daglönare, backstugusittare och andra mördade sina herrar. Men förtrycket har ju en viktig ingrediens: självföraktet, tanken att man inget annat förtjänar. Vilhelm Moberg lyfter fram dem så att de blir individer och de talar till oss 150 år senare. Ur den småländska skogens mörker kommer de fram och berättar för oss.

Senare i månaden kommer Anders Johanssons nya bok om Vilhelm Moberg. Den ser jag fram emot att läsa. Självklart kommer jag att skriva om den här i bloggen.