Jag sätter mig vid datorn för sista gången i år. Jag bläddrar och letar, byter bordsalmanacka, gnider mina ögon fria. Det som hänt under året har inte varit oväntat, varken i det sociala eller i det privat. Allt leder från en punkt till en annan. Jag stänger av. Vilar och väntar. När natten kommer tackar jag ödmjukt och lägger mig sovande att vänta på det nya.*
Det går sakta. Det är som Bach mot tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen. Det är så våra år läggs bakom oss. Det är så våra liv ser ut: droppar, minuter, dagar. Också de dagar vi minns särskilt väl, är som droppens klang i oss. Minnet är en melodi vi hört förut, som Bach och pianot.
*
Det rullar en hemlandston under ögonlocken. Den som saknar fosterland får lita till tonerna i mörkret.
*
Varje ideologi träder in på scenen som en frisk nyhet men lämnar den som ett härsket åsiktspaket.
Foto: Hideo Matsumoto.
