Första novemberdagen. Idag utkommer min bok Långsamhetens nej. Jag har redan fått frågor och synpunkter gällande bokens titel. Låt mig därför understryka att varje nej samexisterar med ett ja. Albert Camus har formulerat det bättre än de flesta: "Vad är en människa i revolt? En människa som säger nej. Hon vägrar men hon ger inte upp; hon är också från första början en människa som säger ja." (Ur Människans revolt)De två första recensionerna som finns på nätet hittar ni här.
Bernurs recension från i lördags finns här.
Ur min bok klipper jag för bloggen idag följande avsnitt:
Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.
*
Människans ständiga tillgänglighet förstärker den förväntan på snabbhet som hennes omgivning när. Den mobila telefonin har utvecklats både till ett hot mot långsamhet och tystnad, och till att bli ett slags terapi för varje vaken stund. Det eviga tjattrandet och textandet förutsätter människor som alltid är villiga att finnas i den mottagande änden av systemet. Därför är det för mig en fråga om att värna mitt eget liv, mina vakna timmar och min inre tystnad, när jag tackar nej till mobiltelefonin. Jag har aldrig ägt en sådan telefon och inbillar mig att jag därmed slipper utsätta mig själv och min omgivning för en påfrestning som annars skulle ha varit självklar. Virilio säger att ”ju snabbare informationen kommer, desto tydligare blir det hur fragmentarisk och ofullständig den är.”
Att inträda i långsamheten är att säga nej. Det är att säga nej till mass-, pop- och konsumtionskulturens krav på samtidsmänniskan, att hon ska forma sig – helst frivilligt – till de krav på medgörlighet, underdånighet och tempo den ställer på henne. Att säga nej till det är samtidigt att säga ja till möjligheten att leva ett liv format av helt andra ramar och referenser, oavsett om de formats som politiska, religiösa, filosofiska eller konstnärliga traditioner.*
Höstmåndag. Ivö klädd i rött och gult, en frid som skulle ha stannat i kroppen om det inte vore för ett nödvändigt uppbrott. Idag vänder vi blicken söderut, den danska huvudstaden har sina höstfärger och när natten kommer finns vi i jazzkällarens milda sken. Vi är bräckliga, våra förmiddagar är svåra, fulla av frågor och undran, men som dagen kommer ger bräckligheten med sig för ett nytt slags förväntan. I tacksamhet.
*
Ingen cykeltur på länge nu. Den isande kalla vinden från Östersjön har legat som en horisontell snubbeltråd över landskapet, jag har inte ens vågat promenera till stallet där min cykel står inlåst.*
Bilderna från Ivön är tagna av A. Nydahl
