Antisemitisk propaganda, Paris.Annette Muller: Den lilla flickan i vintervelodromen (perenn, översättning av Maria Sunnerstam och Per Nilsson)
Hélène Berr: Ingen kommer att tro mig. En dagbok från Paris 1942 - 44 (Bonniers, översättning av Cecilia Franklin)
I en liten vacker volym får vi från Hässleholmsförlaget perenn ännu ett bidrag till vittneslitteraturen om den nazistiska förintelsen. Att förintelsen också hade franska avläggare är kanske mindre känt. Annette Muller som själv överlevde massmorden vittnar i Den lilla flickan i vintervelodromen om hur de nazistiska raslagarna tillämpades i det ockuperade Frankrike. Mullers familj var östjudar, den föraktade och jiddishtalande judiska grupp som bl.a. vandrade från Polen till Frankrike i hopp om ett bättre liv. Deras öde är för alltid förknippat med det som hände den 17 juli 1942 då massgripanden av judar genomfördes i Frankrike. 13.000 av dem grips av fransk polis, som under Vichyregimen var Hitlers villiga verktyg, och en stor del av dem förs till Vintervelodromen, anläggningen för cykelsport som nu blir till ett gigantiskt fängelse, där människor lever i sin egen träck. Mullers skildring är nyktert saklig, ibland anekdotisk och nästan rapsodiskt översiktlig. Men i det sista avsnittet i hennes berättelse, det som handlar just om razzian 1942 och dess konsekvenser, bränner det till ordentligt och Muller släpper fram känslorna inför det hon varit med om.
Franskt interneringsläger.Från vintervelodromen förs de gripna judarna sedan till andra platser. På deportationsorten förlorar Annette Muller också sin mor, som blir ett av miljoner offer för den gigantiska förintelsen. De ännu levande förs till Drancy, där de svälter och lider. Helvetesresans sista anhalt blir en byggnad i Montmartre-kvarteren i Paris, där de unga, alltjämt med judestjärnan fastsydd vid bröstet, får börja skolan. Deras räddning blir ett katolskt kloster där de tvingas glömma sin judiska identitet. Annette Muller avslutar sin berättelse med orden: ”Vi var inte längre judar. Inget hade existerat.”
Det ökända Drancy.Det är samma period och nästan samma plats som skildras i Hélène Berrs dagbok, utgiven under titeln Ingen kommer att tro mig. Dagboken börjar 1942, samma år som Annette Mullers bok hettar till, av det enkla skälet att det var då som nazismens grepp hårdnade också om de franska judarna. Berr studerade vid Sorbonne och förberedde sin examen i engelska. Till skillnad från Muller är hon född i Paris, närmare bestämt i mars 1921. Hon är alltså 21 år gammal när deportationerna inleds. Hennes släkt har levt i Frankrike i många generationer, de är kort och gott fransmän. Men nazismens logik gjorde ingen skillnad på en invandrad familj som Mullers och en djupt rotad som Berrs. De var judar, punkt slut. Sedan 1941 har Berr varit aktiv i en organisation som skyddar judiska barn, bl.a. genom att placera dem i olika familjer. Hélène Berrs far Raymond som var vd för ett stort företag, greps sommaren 1942 och sändes till Drancy, precis som Annette Muller, men till skillnad från henne överlevde han inte. Han sändes vidare till Auschwitz där han mördades i september 1944. Hélène själv hamnade i Bergen-Belsen och avled där av tyfus bara dagar innan lägret befriades av brittiska trupper i april 1945. Genom Hélène Berrs dagböcker kan vi fylla i de luckor som finns hos Annette Muller, Berr är dessutom mer personlig och går på djupet i sina anteckningar om vardagen i det nazi-ockuperade Frankrike.
Det är två viktiga böcker som tillsammans utgör en påminnelse om hur barbariet tog sig uttryck.
