måndag 25 oktober 2010

Artur Szulc: I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41(Norstedts)

Det händer mycket sällan att jag läser en samtida svensk fackbok och frågar mig om författaren alls haft några källkritiska infallsvinklar på materialet. Men nu har det hänt.

Artur Szulc har skrivit boken I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41 utifrån tanken att något i historieskrivningen har försummats. Det har han kanske rätt i. Vad vet vi egentligen om den sovjetiska halvan av övergreppen på Polen under andra världskrigets första skede? Inte mycket. Ändå har sedan 1999 Kommunismens svarta bok funnits på svenska. I bokens tredje del, kapitel ett, Polen ”fiendestaten”, finns ett särskilt avsnitt om konsekvenserna av tilläggsprotokollet i ”icke-aggressionsavtalet”, inklusive Katyn-massakern.

Men på svenska finns det kanske ingenting skrivet i bokform förut. Däremot vet vi det mesta som är värt att veta om Nazityskland ockupation och söndertrasande av både den polska nationen och det folkmord på framför allt den judiska befolkningen som Hitlers regim stod bakom. Szulc vet att det bara är halva sanningen. Jag började därför läsa hans bok med stor nyfikenhet och jag fick verkligen veta en mängd saker jag inte vetat förut. Stalins regim höll verkligen sitt ord i de hemliga tilläggsprotokollen till Molotov-Ribbentrop-pakten. Man inte bara tog ”sin” halva av Polen, man förgrep sig också grovt på befolkningen och dess territorium och hembygd. Szulc granskar också Katynmassakern på ett ingående och mycket trovärdigt sätt.

Men så finns det något som skorrar falskt i boken, och som i stigande grad irriterar mig. Stundtals får man den starka känslan av att den verkliga boven i dramat att den judiska befolkningen i östra Polen. Smaka på dessa slumpvisa citat (som hade kunnat mångdubblas):

”Vid ett tillfälle anfölls en tågstation av en grupp civila judiska huliganer…”

” Ett stort antal av dem (judarna) samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.”

”Frågan huruvida polska judar (…) välkomnade Röda armén av fruktan för tyskarna har historiker tvistat om.”

”Polens judar (…) hejade på Röda armén.”

”Judar härskade över byn…”

”Under ledning av en judisk handlare (hade de) överfallit byns administration…”

Eftersom boken gång på gång pekar ut judar som femtekolonnare och skyldiga till grova övergrepp på civilbefolkningen ställer jag mig frågan: vad är det som i arkiven skiljer ut en jude från en ukrainare eller en vitryss och gör den skyldiga till terror mot polacker. Ukrainarna och vitryssarna utgör två nationaliteter i det område som Röda armén ockuperade och våldtog. Judarna är en folkgrupp. Kan vi lita på att arkivtexterna och vittnesmålen skiljer dessa människor åt? Hur gjorde de om en ukrainare eller en vitryss förgrep sig på en polack? Hur gjorde de om en ukrainsk jude eller en vitrysk jude stod för övergreppet – arkiverades människorna bakom händelsen då som ”judiska”. Jag ställer mig mycket skeptisk till den citat- och resonemangsteknik som Artur Szulc använder och jag hade kunnat anföra väldigt många exempel på hur den ser ut, men nöjer mig med ovanstående.

Kan någon idag förneka att det var just judarna som blev det i antal och omfattning största offret för den nazistiska förintelsen? Nazister och stalinister visste hur de skulle etikettera en människa som "jude" alldeles oavsett dennes nationalitet. Det står inte på något sätt i motsättning till det faktum att det polska folkets lidande var ett faktum. Både Hitlers och Stalins regimer begick omfattande folkrättsbrott i Polen, och Sovjetunionen skulle i många årtionden efter andra världskriget ockupera och styra landet med hjälp av en medlöparregim.

I den här boken blir judarna förövare och inte offer. Det gör mig mycket misstänksam, eftersom hela efterkrigstiden präglats av denna syn på judar i sovjetblockets länder. Var det en tillfällighet att den polska regimen 1968 satte igång en våldsam kampanj mot judarna, vilket fick de flesta av dem att lämna landet? Polens judar rensades från kommunistpartiet, tvingades skriva på lojalitetsförklaringar, de blev trakasserade vid universitet och på arbetsplatserna. Och till slut uppmanades de att lämna landet. Det var det många som gjorde. Hela denna process kallades ”anti-sionistisk”, vilket redan då var en eufemism för antisemitism och judefientlig politik. I grunden hade den inte ett dugg med Israel att göra.

Var det en tillfällighet att skådeprocesserna 1952 i Tjeckoslovaken handlade om ”judiska läkare”? Ett vittne, Jerzy Lipchytz i Göteborg berättar: ” I Tjeckoslovakien 1952 dömdes generalsekreteraren för kommunistpartiet, Rudolf Slansky och 13 andra högt uppsatta kommunister för att vara trotskister, titoister och sionister, de flesta judar precis som Slansky. Han dömdes till döden för spioneri mot Sovjetunionen och förräderi mot kommunismen och avrättades efter en offentlig antisemitiskt präglad rättegång. 11 personer avrättades i Tjeckoslovakien.”

Så såg den statssanktionerade antisemitismen ut. Är det en tillfällighet att den färgar av sig i de polska arkiv som Artur Szulc arbetar med? Jag tror att en mer kritisk blick skulle ha röjt det verkliga förhållningssättet. De ukrainare, vitryssar och polacker som var judar omnämns inte med sin nationella tillhörighet. De är kort och gott judar. Och det är i sin tur en klassisk antisemitisk kliché.

Saken hade tett sig radikalt annorlunda om man påpekat att kommunister, oavsett om de var kristna eller judar, av polsk eller annan nationalitet välkomnade Röda armén. Så var det naturligtvis. Men den överväldigande majoriteten bör rimligen ha uppfattat invasionen som ett hot mot det vardagsliv alla människor strävar efter att ha. Varken att med hurrarop välkomna en inkräktare eller stå vid vägkanten och lismande krypa för den således.


Jag misstänker att den djupt rotade antisemitismen i Polen i hög grad präglat det som finns arkiverat. Kan det rentav vara så att författaren inte läst dessa arkivtexter tillräckligt kritiskt för att se det sambandet? Även om jag välkomnar boken som ett första försök att på svenska skriva östra Polens historia under åren 1939 till 1941 – en historia som i allt väsentligt liknar den baltiska – så ifrågasätter jag författarens ständiga hänvisningar till landets judar som förövare.