Det är självklart att kärleken och döden alltid är de bästa ämnena för en roman. Det är inget nytt. Det är inget konstigt. Vår strävan efter samhörighet gör kärleken till livets viktigaste drivkraft. Men vi vet hela tiden att döden kan överraska oss.Eva Adolfssons roman En liten historia, är något av det vackraste jag läst. Har just slagit ihop den, efter två eftermiddagar, intensivt läsande. En ganska kort roman, men tät, övertygande, som grep tag i mig, tvingade mig att fortsätta. Vid matbordet satt jag, timme efter timme med denna text.
Huvudpersonen möter en svensk man som är bosatt i Berlin. En intensiv, mycket vacker "liten historia" mellan dem. Passion. Ja, och kanske kärlek. Men de är båda gifta, hon hemma i Stockholm, han i Berlin, de har barn, de vill försöka rädda sitt eget. Hon misslyckas, blir ensam med barnen. De försöker glömma varandra, hon sätter punkt.
Så utvecklas historien. Hon går sin väg. Försöker glömma, tills han en dag åter ska vara med på ett litteraturseminarium. Det handlar om Peter Weiss. De möts igen. Som vänner. Trots att de inte älskar med varandra vibrerar det under ytan.
Och sedan kan man ju inte berätta mer. Kanske kan man antyda att sjukdom - för både honom och henne - ger romanen dess slut. Men det känns banalt att bara säga det. Så jag tillägger detta: hon är rädd att störa honom med sin återkommande cancer. Hon drar ut på det. Vill inte säga, samtidigt som hon vill göra det för just honom. Det blir för sent. Döden kommer emellan.
Berättelsen är vacker. Den är gripande. Den äter sig in i läsarens eget liv, i mina tankar, referenser, i mina vardagar. Jag tycker inte att det händer särskilt ofta med svensk litteratur. Under det gångna året blev jag oupphörligen besviken på platta och banala romaner. Böcker som försökte smeka samtiden medhårs, som bars av sin politiska inställsamhet. Detta är inte en sådan roman.
