måndag 25 september 2017

Skamliga nazister och hedervärda lokalpolitiker

Olseröd 24 september. Foto: Astrid Nydahl
Nu är det hög tid att markera mot den nyfrälsta (?) nationalsocialisten och förintelseförnekaren Ingrid Carlqvist. Varför? Låt mig förklara varför jag tror att man måste göra det, trots hennes ytterst ringa betydelse. Med sina allt djärvare närmanden till Nordiska Motståndsrörelsen och allt vad det innebär att anti-judisk propaganda, hets, hat och split har hon allvarligt skadat den opinion som vänder sig mot islamismen, dess teologiska och politiska förtryck och de allt vanligare terrordåden som mördar och stympar.

Ingrid Carlqvist har sedan längre förbrukat det lilla förtroende hon åtnjöt i kretsar som vänder sig mot islamismen. Det är skamligt av henne att fraternisera med den totalitära och djupt motbjudande nationalsocialismen, som i sin hitleriska praktik förödde så många nationer, mördade så många människor, civila som soldater och som organiserade det största folkmordet på Europas judar i känd, modern historia, och som i sin svenska, förvisso lilla men dock lika motbjudande, krets bara vill "göra färdigt jobbet" som de säger. Vi vet alla vad innebörden av det är.

En annan sak: man jämförde under den tyska valvakan i svensk tv Sverigedemokraterna med Alternativ für Deutschland, AfD i Tyskland (om valresultatet vill jag idag bara antyda att man måste skilja på hönan och ägget, det vi nu ser är vad jag kallar ägg-effekten, den kommer att låta tala om sig, återkommer). Men nu jämförelsen SD och AfD, SD och NMR.

Kierkegaard - ingen dussinvara!
Jag tror det är helt tokig jämförelse. Sverigedemokraterna är idag ett folkhemsnostalgiskt, socialkonservativt politiskt parti. Jimmie Åkesson har förvandlat det parti han leder, och av rötterna från Bevara Sverige svenskt syns ingenting till. Inte ett förfluget ord från Åkesson och hans närmaste i Riksdagen (vad som sker i kommunala församlingar är en annan sak, men där sitter å andra sidan b- och c-lagen ur alla politiska partier, med lysande undantag, låt mig bara nämna Stefan Borg i Hörby – han är en man jag respekterar högt, som den gamla översättare från ryskan och danskan och kännaren av Kierkegaard han är, men också för det politiska arbete han utför mot importerad brottslighet och religiös intolerans och gettoisering, det finns länkar längst ner som är lärorik läsning).

AfD är bland allt annat ett parti som vill att tyskarna ska "sluta skämmas för våra soldater under andra världskriget" och istället "våga vara stolta över dem". Invandrings- och islamkritik som också vill något helt tredje - något motbjudande och alltför välbekant tredje - ska framställas korrekt och utan förskönande omskrivningar.

Olseröd 24 september. Foto: Astrid Nydahl

Jag frågar mig själv: har jag rätt eller fel i mitt antagande att ett samarbete i riksdagen med Åkesson skulle kunna lamslå den värsta anti-semitiska, nationalsocialistiskt romantiska extremhögerns aktivister, eller i alla fall förhindra vidare och mer omfattande rekrytering från NMR:s sida?

Jag blev plötsligt osäker, men bara för att Morgan Johansson nu säger att de är en och samma sak. Man ska förvisso inte fästa sig allt för mycket vid det som en medlem av den politiska klassen uttalar. Det är dock bekymmersamt av just det skälet att han markerar att varje form av ”samverkan” i Riksdagen är uteslutet. Sedan Anna Kinberg Batra tvingades bort från den rikspolitiska scenen undrar jag om det alls finns någon som vågar tänka sig det.

Men påståendet att Åkesson och NMR är en och samma sak vill jag dock med emfas tillbakavisa, det är lika obegåvat som att säga att Vänsterpartiet under Jonas Sjöström dyrkar Stalin och vill bygga ett svenskt Gulag. Det som sades och skrevs i svensk politik under perioden 1940 – 1990 är föga intressant i dagens situation. Vi finge då fästa stor vikt vid det stora antalet Hitlervurmande politiker i Sverige, från Bondeförbundet till Socialdemokratin och Högern. Hur konstruktivt vore det?

Vi ska misstro varje politiker. Det är min utgångspunkt. Ytterst är partiväsendet orsaken till den. Men vi måste vara förmögna att se de individer som kan erbjuda något av eventuellt värde i våra ofta erbarmliga vardagsliv, oavsett vilket parti de företräder.

***




Om Stefan Borg som lokalpolitiker.


söndag 24 september 2017

Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten

Här satt vi idag, det var 18 plusgrader, strålande solsken, nästan vindstilla, söndagen den 24 september 2017 vid Östersjön, i Olseröd. Nästan inga andra människor, bara några söndagsströvande par med hund nere vid vattenbrynet, två små barn, några fåglar, annars bara bruset från havet, de tysta tankarna och värmen uppifrån. Foto: Astrid Nydahl
”Att ett samhälle ska ha en gemensam värdegrund är, när allt kommer omkring, ett totalitärt anspråk. Råder hyfsad pluralism bör etisk avvikelse vara det statistiska normalfallet. Den rumsrena totalitarismen framträder allmer som vår tids mara. På så vis blir det en motståndshandling att pressa begreppen på innebörder.” (Anders Björnsson, ur Meditationer i motlut, 2007)


Olseröd 24 september. Foto: Astrid Nydahl

Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten, så lyder underrubriken till min höstbok, Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden. När vi under bästa tänkbara omständigheter satt vid just Östersjökusten under söndagsförmiddagen slog det mig hur livsavgörande dessa timmar och platser är. Utan dem hade väldigt lite blivit skrivit. Utan dem hade jag förmodligen inte ens orkat leva. Jag har nu hittills fått 23 bonusår med Astrid, vi möttes nämligen i augusti 1994. Det har, allt sedan första dagen, varit vändpunkten för mig. Och det avspeglas också i mitt skrivande och min bokutgivning. Sedan 1994 har jag på olika förlag publicerat hela 28 böcker! 

Den första efter vårt möte blev en liten diktsamling med den självklara titeln Till min älskade. Dikter i kärlekens tid, med vackra svart-vita fotografier av klippor och kuster av Carsten Hill (då hade jag inte den blekaste aning om att Astrid skulle utvecklas till en fantastisk fotograf!). Sedan blev det böcker som Simone och fjärilen om Simone Weil 1995, sviten Politisk geografi, tre volymer åren 2002-2005, mina fyra böcker om Lissabon och fadomusiken, en stor volym samtalsessäer med tio nordiska författarinnor, Skrivandets portar (med bland andra danska Suzanne Brøgger, svenska Agneta Pleijel, Anne-Marie Berglund och finlandsvenska Birgitta Boucht), och efter det mina böcker om islam, islamismen, uppgörelsen med den monolitiska och enfaldiga multikultur-ideologin/kulturrelativismen, och inte minst mina lite stadigare volymer om Birmingham (Black Country - med den utförligt snåriga underrubriken Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter) och Malmö (Ett barn är fött på Sevedsplan. Självbiografiska berättelser, reflektioner och fragment om barndom och liv i Malmö).

Olseröd 24 september. Foto: Astrid Nydahl

Nå, vi går in i en ny vecka. Kanske blir det fler sittningar vid Östersjön, det beror både på vädret och hälsan. Jag genomgår just nu en mycket besvärlig process i det avseenden.

Oavsett vilket är ni välkomna att förbeställa höstboken, den kostar nu bara 225:- inklusive frakt. När den levererats från trycket senare i höst blir priset 275:-

Ni når mig som vanligt med ett mail: thomas.nydahl@gmail.com



Pascal Bruckner om sin Hitlerbeundrande far - och romanen/filmen Bitter Moon

En av många laddade scener i Bitter Moon

Låt mig återvända till Pascal Bruckner. Närmare bestämt till en artikel från Tablet Magazine med titeln My Father, the Anti-Semite:

“Your father is the only one who ever succeeded in taking advantage of the Jews. I don’t know how he did it.” So Pascal Bruckner’s father René said one day to his grandson. The father remained a fanatical follower of Hitler even 60 years after the Nazi downfall. The son went in the opposite direction, toward friendship with French Jewish intellectuals like Alain Finkielkraut, and a partnership with Roman Polanski (Bruckner wrote the novel on which Polanski based his movie Bitter Moon). Bruckner’s first marriage was to a Jewish woman, his second to a Belgian of mixed Jewish and Tutsi ancestry. And so Bruckner’s father, his head still in the Fascist clouds, was treated to Jewish and mixed-race grandchildren.
Pascal Bruckner i Tablet Magazine

Nå, vad är nu detta? Ni som läser sådant jag plockar av Bruckner har kanske tänkt i en helt annan riktning. Det skulle jag tro och jag behöver inte ens säga i vilken riktning jag tänker eftersom det är uppenbart.
These days Bruckner, the celebrated French intellectual, has been thinking about his father, the anti-Semite. The elder Bruckner died in 2012, and now Bruckner has published a book in France, Un bon fils (A Good Son) about their relationship. 
“Anti-Semitism was his fuel; it’s what made him live and get up every morning. From the beginning of his adult life to the end, hatred of Jews was his reason for being,” Bruckner told me when I interviewed him this spring in Houston, Texas. “When I was a kid, the word ‘Jew’ was pronounced every day, for breakfast, lunch, and dinner,” Bruckner added. “As he was very violent and mean to my mother, I eventually started to identify with the people he hated.”

Parentesen ska vi nu återvända till: (Bruckner wrote the novel on which Polanski based his movie Bitter Moon). Jag är, till allt annat, en passionerad cineast, det är en egenskap jag delar med andra jorden runt. De flesta människor jag möter tror att jag hänger över en bok eller ett manus i datorn dygnet runt. Det stämmer inte. 

Varje kväll året runt försöker jag se en bra film. Det lyckas förstås inte alltid. Jag hyr mycket film. Men vi har under årens lopp här hemma byggt upp ett tämligen omfattande cinematek. Till det kan man alltid återvända. En av de filmer som skakat om mig rejält och som jag därför återvänder till är Roman Polanskis film Bitter Movie. Den bygger alltså på en roman av Pascal Bruckner. 

Har du tid och lust behöver du inga pengar. Du kan se trailern här, och hela filmen finns gratis på nätet, men man måste registrera sig för att få tillgång till den (och det är skälet till att jag tog bort den här i bloggen, här ska registreras så lite som möjligt). När jag ser den filmen tycker jag mig ana något som djupt präglat Bruckner sedan barndomen. Jag kan ha helt fel, men så slår mig tanken. Det är under alla omständigheter som det är mycket dumt att inte ha sett. 

***


Trailern för Bitter Moon: