onsdag 18 januari 2017

Smärtan, mörkret, livet

Foto: Astrid Nydahl
Gustav Mahler talade redan som 19-åring om hur han "med förtvivlans styrka klamrar mig fast vid smärtan, min enda tröst." Koketterar han? Nej, jag tror uppriktigt att han menar det. Smärtan kan vara själva livets påminnelse, till skillnad från dödsmedvetenheten som är den eviga tystnaden i oss. Mahler kände ett självförakt och då föddes också vämjelsen "inför allt det som är heligast för mig, konst, kärlek..."

Livet är en enda lång pendel mellan två sådana ytterligheter. På en och samma dag kan vi erfara båda två. Livet blir aldrig - hur mycket vi än strävar dit - ett lyckorike. Sådana riken har sina allierade i de totalitära ideologierna som tror att människan, bara hon handlar "rätt", kan befinna sig där. När det är som mörkast nöjer jag mig med att längta till sommaren, som de vilsamma, läsande dagarna i naturen. I kyla och mörker kan sådan längtan bidra till livslust.

Förre överrabbinen från Storbritannien, Jonathan Sacks, har här en mycket intressant kommentar till Leonard Cohens sista verk och specifikt titelsången You want it darker. Det är en av mina läsare, Johnny, som tipsar och jag rekommenderar dessa femton minuter




tisdag 17 januari 2017

Alkoholisten och dyslektikern som talar till oss levande

A.A. Gill: Pour me. A life (W&N London)


Alkoholist och dyslektiker och ändå en framstående mat- och restaurangskribent. Hur går det ihop? De flesta av oss skulle väl betrakta det som en omöjlighet. När A.A. Gill avled i december 2016 bestämde jag mig för att läsa hans memoarbok som mötts av idel lovord. Det har jag inte ångrat. Först och främst är det en skakande berättelse inifrån om alkoholismen, dess mekanismer, uttryck och fulaste sidor. Gill vet vad han talar om och han har inte censurerat något. Hans bok utkom för ett drygt år sedan och det är alltså bara en månad sedan han dog. Gill skriver med hjälp - han påpekar flera gånger att utan henne hade hans artiklar och böcker inte gått att läsa - och det han berättar går igenom alla eventuella skyddsmurar.
I didn´t want to be drunk all the time. I just didn´t want to be sober ever (...) I prayed like a self-mortifying hermit for terminal cancer. 
Och utan att han vet det växer cancern i honom. Han ironiserar över att ha blivit bönhörd och konstaterar att 
... alcoholism is an incurable condition that leads to death at almost all who contract it
men är noga med att påpeka att alkoholistens drickande skiljer sig radikalt från den icke-alkoholiserade människans;
you drink for the lightness, we drink for the darkness. You want to feel good, we want to stop feeling so bad.
Så talar han om det värsta med alkoholismen; den bär på en sorgsenhet, och ångest, "källardepressionen", och så når han fram till bokens kanske viktigaste avsnitt, det som handlar om alkoholglömskan.

En alkoholist glömmer. Morgonen efter är kvällen innan borta. Jag vet av egen mångårig erfarenhet. Alla dessa filmer jag sett berusad, jag minns ingenting av dem. Och det handlar om många! Detta är, säger Gill, det sorgligaste av allt och jämför med om han hade filmat allt fint han varit med om under tio år men glömt sätta i filmen. 

Gill var två år yngre än jag när han dog i december. Då hade han inte druckit på många år. Och det som står som förnamn, AA, är i själva verket hans hyllning till en organisation som hjälper många att bli nyktra. Jag drog själv slutsatser av min alkoholism. Det finns bara ett sätt: att vara nykter, att avstå. 

Naturligtvis är bokens berättelser om dyslexi fantastiskt starka. Men jag kommenterar dem inte här. Det finns dyslektiker i min familj så jag har en del att säga, men eftersom jag själv inte haft eller har sådana problem ville jag här fokusera på alkoholismen, en mångårig och mörk följeslagare i mitt eget liv.




måndag 16 januari 2017

Blodshämnd, här och där

Foto: Astrid Nydahl
Richard Swartz skriver i Dagens Nyheter om blodshämd utifrån ett konkret exempel:
För åtskilliga år sedan träffade jag i norra Albanien en ung man som i lugn och ro och nystruken vit skjorta satt hemma hos sina föräldrar och väntade på att bli mördad.Jag hade sökt upp honom i en bergsby inte långt från Bajram Curri, nära gränsen till Kosovo. Den unge mannen var dömd till döden efter att en mörk vinterkväll ha kört ihjäl en flicka i en grannby, förmodligen en ren olyckshändelse, även om det inte blev riktigt klart om han kört för fort eller varit berusad, inte heller om orsakerna till olyckshändelsen bidragit till vad som nu väntade honom. Förmodligen inte – avgörande var sannolikt att flickan dött. Förmildrande omständigheter räknades inte. Den rättsskipning som här hade tillämpats kunde spåras så långt tillbaka som till Hammurabis berömda ”öga för öga, tand för tand”.

Det han sett och mött i Albanien drar han viktiga slutsatser av. Han skriver att ett samhälle med blodshämnd befinner sig på ett sluttande plan. Man kunde tillägga att detta sluttande plan i det albanska fallet är oerhört gammalt och seglivat. Det som dömt den unge mannen till döden var en trafikolycka. Men det är inte staten som drar honom inför rätta utan principerna i Lekë Dukagjnis (1410-1481) sedvanelag Kanun. 

Vad kan vi här i Sverige lära av denna albanska omständighet? Jag är inte ens säker på att vi lär av någonting, så varför skulle vi lära av just detta. Men som jag ser det är det just på ett sluttande plan vi sedan några årtionden befinner oss eftersom blodshämnden utövas också här. Vi har med öppna ögon sett den etableras och vi har importerat den i stor skala. Bland albaner och andra balkanbor i exil är den extremt ovanlig, jag kan bara dra mig till minnes ett uppenbart fall, men vi vet att det bland arabiska muslimer är desto vanligare. Här faller flickor från balkonger. Här skjuts både män och kvinnor. Här huggs kvinnor till döds sedan fäderna vägrat godta deras "livsstil" (vilket är en eufemism för att de levt ett liv i frihet).

Blodshämnd är en av mänsklighetens värsta traditioner. Vi tror att vi slipper undan. Men det gör vi först när vi aktivt, med lagen som redskap, sätter stopp för utövarna. Det gjorde några av statscheferna på Balkan, men det är inte det de är ihågkomna för. 

Läs mer här (om albansk hederskultur, besa, och blodshämnd, gjakmarrjë)

Lika lite som man kan acceptera en sådan medeltida sedvana som blodshämnd, lika lite kan man acceptera parallella rättssystem i ett civiliserat land. En enda lag gäller lika för alla. Shariadomstolar undergräver den principen. Och ger man dem lillfingret tar de över. Skräckexemplet är England, där idag massor med sådana domstolar sköter muslimska rättsfall. Hur många som gör det i Sverige vet vi inte. Men liksom suspekta moskéer håller till i källare får vi utgå ifrån att sådana rättsinstanser också gör det.