Söndag, regn, stillhet och frid

Foto: Astrid Nydahl

Vaknade tidigt idag. Ett ljud jag älskar: plaskandet av ett intensivt regn mot gatan utanför mitt sovrumsfönster. Öppnade det och lät det stå på glänt när jag somnade om. Vaknade sedan till en fint sval mellandag. Allt står stilla idag, träden och flaggorna, det är tyst nere i byn och bara koltrasten insisterar på att sjunga. Idag fyller Hugo åtta år, men han lär knappast orka med något kalas. Jag bidar min tid inför den kommande veckan som enligt almanackan är befriande tom. Inga plikter. Bara några småsaker som ska göras och för övrigt sommarläsning.

En rent praktisk sak: ni som beställer reaböcker av mig bör observera att reapriset endast gäller de böcker som finns på reasidan (dit man kommer om man klickar på den översta lilla boxen högst upp i bloggens högerspalt). Du kan också komma till reasidan genom att klicka på denna länk. Övriga böcker som finns i högerspalten och som inte finns på rea-sidan ingår inte i rean. Är du intresserad av dessa övriga titlar så hör av dig, ett lågt pris kan jag alltid komma fram till.

Poesi och söndagar

Poesi och söndagar hör ihop på något konstigt sätt. Tar med mig tre samlingar ut i det gröna. Joakim Beckers häfte I mitt huvud: och andra dikter får mig redan på omslaget att studsa till. Vad gör kolonet där? Mannen med hund är en träskulptur gjord av Torbjörn Skabe och den utmärker sig särskilt med något fördolt och mystiskt, vilken dikterna inte kan sägas göra. Först läser jag förstrött och tänker att jag inte riktigt når in i vad som möjligen döljer sig i dem, men efterhand förstår jag att det inte finns något sådant att hitta.

När jag läser dikter som dessa:

"Åren de går.
Men det gör
inget.
Jag hinner
ifatt."

och

"Jag går
men jag vet
inte varför
Därför fortsätter
jag"

så ser jag mest av allt obegripligt ointressanta rader. Poesi blir det aldrig. Snarare just banaliteter förklädda till vardagliga aforismer. De får egentligen aldrig en personlig prägel.

Det är synd, för jag tycker att Magnus Grehn tidigare på sitt förlag givit ut intressanta saker, som John Bennett och Irving Stettner. Ska han ge ut svenskt i framtiden tycker jag att nivån måste höjas rejält. Det finns fina poeter i vårt land som saknar förläggare. Han borde ta sig an dem!

Med Serendips loggbok förflyttar jag mig till en exil-iransk krets. Azita Ghahreman föddes 1962 i Iran och har sedan 2006 bott i Sverige. Hon har utgivit en serie diktsamlingar i svensk översättning. Den här är översatt till svenska av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson. Detta är poesi som talar till mig, jag dras genast in i den vackra och smärtsamma känsla den förmedlar:

"Dina moln är fortfarande gömda.
Drömmarna går längs villovägen.
Men med denna klena himmel går det att
rita en åra i en droppe.
Vi står upp
och havet vaknar
i trädets blod."

Så heter det i dikten Ett vykort till våren. Som avslutande två rader i en kort, namnlös dikt heter det:

"Jag står ensam i förvillelsen
för att kunna vara din adress i flykten"

och med dem kan jag identifiera mig, alldeles oavsett adress och flyktorsak. Poeten blir här en förmedlare av både landsflyktens och den inre exilens tillstånd. Det är starkt och det bär hela vägen från poetens hand till läsarens hjärta.

Sohrab Rahimi som översatt Serendips loggbok finns här i ett eget större urval, översatt till svenska av honom själv och Kristian Carlsson. Urvalet heter Den ofrånkomliga resan och rymmer ett urval dikter skrivna mellan 1998 och 2012. Rahimi föddes 1962 i Iran och är bosatt i Sverige sedan 1986. Jag läser i dikten Den halvfärdiga boken några rader som genast placerar mig i diktarens geografiska och inre landskap:

"Poeten vill ta semester från marginalen
och resa till texten, till den oavslutade boken
Han vill att hans tystnad ska tolkas som fred
även om kriget har ätit upp hans rötter."

Och i Luften mellan mig och tomheten:

"Luften mellan mig och tomheten
en hand vilsen mellan raderna
en tid av gröna blad från alla år
ett vitt avstånd
en ljus och tydbar symbol
svart"

Det är komplikationen och osäkerheten som gör dessa dikter starka. Jag tvivlar inte en sekund på poetens skrivna väg genom livet.

Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, översättning av Per Landin och Urban Lindström med utförlig inledning av Per Landin)

Låt oss gå nästan hundra år tillbaka i tiden, till åren 1915-1918. Det Europa som då fanns skilde sig i många avseenden från det vi lever i nu. Industrialismen befann sig i en uppåtgående fas. Det moderna livet tog sig steg efter steg in i städerna, människor kunde skönja ett bekvämare och bättre liv i framtiden. Men det var också under dessa år som det första världskriget rasade. Det hade börjat 1914 och över kontinenten pågick en debatt om hur man skulle förhålla sig till detta krig. Vissa menar att det var här som den tyska socialdemokratin för alltid lämnade sin egen bakgrund. Socialdemokratin i resten av Europa stod och vacklade på samma sätt. För eller emot kriget? För eller emot en eller annan analys av detta krig? Men inte bara i kretsar som anammat socialismens idéer runt århundradeskiftet pågick dessa ideologiska och filosofiska diskussioner och debatter. De avgörande stormakterna i Europa hade samma strider att dras med, och striderna skar rakt igenom samhällena, ända från caféer och möteslokaler till skyttegravarna.

Det var 1915-1918 som Thomas Mann, redan då firad författare med verk som Buddenbrooks (1901) och Tonio Kröger (1903) bakom sig rannsakar sig själv. Han funderar inte minst på det egna ställningstagandet vid krigsutbrottet, det han offentligt uttalat, att kriget skulle leda Tyskland till demokrati:

”Men att kriget för Tyskland framför allt skulle betyda ett stort steg mot demokrati, det förstod jag samma dag som det bröt ut. Jag uttalade detta högt, vilket väckte förbittrade reaktioner från den politiske författare, som endast ville se de mörkaste farhågor förknippas med kriget.”

I detta korta citat ser vi det begrepp som motiverar Mann att skriva sin mer än sexhundra sidor långa pamflett (det är hans egen definition): En opolitisk mans betraktelser. Mann är arg, och ibland spiller hans ilska över i ett ordflöde som är nästan omöjligt att ta till sig. Men det tycks ändå som om varje ord och varje mening i detta storverk är nödvändigt.

Per Landin skriver:

”Thomas Mann som antidemokrat, tysk nationalist och svärmisk krigsromantiker – hur främmande och utmanande måste inte dessa betraktelser vara för en modern läsare! Det låter nästan som ett okänt land (…) När första världskriget utbröt 1914 upplevde många tyskar det som befrielse från det letargiska tillståndet i kejsardömets Tyskland. Att denna upplevelse av kriget inte bara var en utåtriktad, imperialistisk angelägenhet framgår tydligt av Thomas Manns betraktelser. För honom och många andra var kriget ’ein Geisteserlebnis’, en inre upplevelse som fyllde ett tomrum i den unga nationen, som ju enades först 1870. Framför allt utvecklades kriget till en strid mellan två världsåskådningar, mellan 1789 års revolutionära upplysningsidéer och det som den konservative svenske statsvetaren Rudolf Kjellén i en bok kallade 1914 års idéer.”

Efter detta krig följde Weimarrepubliken. Varje läsning av Manns bok måste göras i ljuset av denna. Om republikens kaos och växande elände betraktades som ”demokrati” är det nämligen inte svårt att förstå den antidemokratiska tendensen. Mann säger att kriget leder till demokrati. Och underförstått: demokrati leder till elände. Han anklagar inte minst kejsaren:

”Bismarck var en olycka eller – för att uttrycka saken något mer positivt och vördnadsfullt – ett ont öde inte bara för stabiliteten i Europas gamla kulturnationer, utan även för Tyskland i en mycket bestämd mening, och att hans rike inte direkt var en statlig existensform som tillgodosåg de nationella behoven av ren mänsklighet, innerlighet och andlighet i samma mån som Tysklands abstrakta tillstånd för hundra år sedan.”

Några stycken längre fram skriver han:

”Vi har kommit ifrån ämnet. Den här boken gör ständigt det, det ligger i dess natur.”

Som läsare behöver jag inte påpeka detta, Mann är själv högst medveten om det. För låt det vara sagt att detta är en bitvis ogenomtränglig bok, inte bara för det flödande och vindlande språket (och översättarna kommenterar och intygar att den var mycket svåröversatt), utan också för att han genomgående är vag och luddig i sin karaktäristik av ”fienden”, han som kallas ”civilisationslitteratören”, eller av den tidsanda som bryter ner den tyska kulturen. Det finns ett antal metoder han ständigt återkommer till, man skulle kunna säga att metoderna är förenade med personerna han leder in på scenen. De är, förstås, Nietzsche, Wagner och Dostojevskij. Den ryska litteraturens arv ser han väl närmast som en uppfordrande förebild, de två tyska giganterna blir korrektiv i samtidsbetraktelsen. Att komma ifrån ämnet är i det här fallet synonymt med att instinktivt följa varje association i tankarna. Det gör Mann gärna, men det är samtidigt en av de faktorer som gör hans bok så fascinerande.

Tidigt i boken vänder sig Mann mot halvbildningen. Han ser en man framför sig, en man vars ”hjärta är fyllt av politik och halvbildning (…) han var förvridningen av folket självt.” Mot honom ställer Mann ”det lugna, stadiga folket” Politiken är ”rännstensmässig”.

Också Schopenhauer skrev om politik. Mann påminner att ett kapitel i hans Etiken faktiskt heter just Politik. Men de tankar som Schopenhauer gör sig, avviker från ”civilisationslitteratörens”. Hans uppfattning om staten är ”cynisk-pessimistisk” och han menar att den aldrig riktas mot egoismen utan snarare är ”en summering av allas gemensamma egoism.” Mann kallar hans tanke ”en viss bitsk munterhet.”

Theodore Dalrymple skriver i en av sina essäer att vi, de europeiska folken, helt förlorade vårt självförtroende efter det andra världskriget. Thomas Mann var inne på liknande, fast totalt motsatta tankegångar här, som när han skriver att det pågående första världskriget försätter människorna i en situation där självmedvetande är det första korta steget till ”självförtroende, till krigisk glädje i sig, till opersonlig stolthet och till ’patriotism´.”

Men han ser ju allt detta utifrån. Han sitter vid sitt skrivbord, arbetande. Han fantiserar om fronten och om det krigiska hjältemodet.

”Jag är ensam och tittar på. Jag är hellre olycklig på egen hand än lånar berömmelsen av nationen genom att ’förena mig’ med den. Att med ett krigsvrål förena sig med nationen – det är inget dåligt sätt att glömma och dölja sin egen svaghet.”

Men så kommer det:

”Jag förklarar härmed att jag helt och hållet avvisar denna metod.”

Mann anser förmodligen att han inte på något sätt har rätt till den sortens patriotism. Han lever i en ”dekadent tidsålder” och frågar läsaren (och sig själv): ”Hur kommer det sig att jag ser positivt på ett deltagande i kriget, med patriotisk entusiasm? Tillkommer den mig, passar den mig? Är den verkligen äkta?”

Istället för att rakt på sak besvara dessa frågor hänvisar han till Goethe, ”en man som var svårt sjuk från första stund”, och som ”likafullt när Tyskland var i nöd uttalade de dundrande orden om ’gemenskapen’, som bara kunde begravas med blodet inför vilket solen förmörkas. Tillkom det honom?”

Det finns naturligtvis genomtänkta ord som knyter samman dessa resonemang lite längre fram i boken. Mann säger att han egentligen aldrig kunnat agera klokt i förhållande till världen och att han därtill alltid varit mycket ensam. Han tycker att boken han skriver ska visa att politik är honom främmande. Men han är väl medveten om att det finns två sätt att agera medan detta krig pågår, och han skissar på ett sätt som skulle ha stridit emot hans inre övertygelse:

”Jag skulle ha tvingats sticka under stol med allt jag tycker, satt pacifistiskt och humanistiskt krokben för mitt kämpande folk och ganska frekvent förklarat att kriget är en tysk förbrytelse mot ande – och jag hade förvisso inte heller då fått någon orden för min Friedrichessä (Friedrich und die grosse Koalition, 1915, min anm. TN), men min heder, närmare bestämt min litterära heder, hade varit räddad. Jag kunde inte göra det.”

Han säger rentav att kriget hade ”ytlighetens, okunnighetens, sentimentalitetens och gemenhetens alla tecken”, men att vem som helst skulle ha gjort våld på sig själv genom att ta ställning mot Tyskland. Kanske är det därför han skriver:

”Jag har på något sätt känt mig skyldig att skriva denna bok.”

Men demokratin då? Blev det bara kaos och elände? Kunde Weimarrepubliken inte ha utvecklats helt annorlunda? Thomas Mann vill resonera filosofiskt. Han citerar en berömd kapellmästare som sagt: ”Det här slutar med att orkestern anordnar omröstning om det skall spelas piano eller mezzoforte”. Och så tillägger han, som ett råd till läsarna, att vi bör läsa Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt, där han talar

”om den förebildliga betydelse som förhållandet mellan folk och regering har för umgänget mellan lärare och elev, husbonde och tjänstefolk, far och familj, härförare och soldat, mästare och lärling.”

Får jag bara påminna om att det gått nästan hundra år sedan Thomas Mann skrev sin bok. Och till det säga, att om man en smula bättre vill förstå det Tyskland som då befann sig i krig och sedan skulle sjunka ner i den misär som gjorde det möjligt för Hitler att mobilisera inför nästa storkrig och katastrof, så bör man läsa den. Också för en bättre för en förståelse av Thomas Mann själv förstås.

Amerikanisering av privatlivet

Har just hört av min äldsta dotter, hela gänget är lyckligt hemma i Skåne. Hugo har efter tiden i USA lagt sig till med ett nytt standardsvar: "Oh My God!". Nu kommer han språkmässigt att flyta in hur bra som helst i det på sådana uttryck så rikt begåvade svenska folket. Välkommen hem Hugo!

Helgtempo, framtidstankar

Ekenabben idag, 25 grader, lyckliga barn, nöjda vuxna.

Varje lördag är en nedstigning i ett annat tempo. Jag försöker tillämpa det varje helg. Trots ljuvlig sommarvärme kan jag inte cykla idag, det blåser 16 sekundmeter i byarna och eftersom min cykelväg går mellan öppna fält och tämligen nära kusten blir trampandet omöjligt.

Det som hägrar är en sittstund med fika vid Ekenabben invid Hammarsjön. Men i tankarna är jag någon annanstans, eftersom Hugo och hans gäng befinner sig i luften på väg mot Kastrup efter elva dagars Amerikavistelse. Det gäller att stålsätta sig och inte börja ringa och ställa frågor redan idag. Nyfikenheten får stillas senare.

I skuggan satt jag och njöt av de skratt och samtal som hördes runtom.

Nu är det precis en månad till jag får min första pensionsutbetalning. Det innebär också att jag med bättre samvete kan stiga ner i det lugnare tempot. Ingen kan förvänta sig ekonomiska eller andra stordåd av mig. Det enda jag under 2013 ska spara till är tryckningen av höstboken (och det jag betalar får jag tillbaka när boken börjar sälja). Resten får vara flytande och tas som det kommer. Det tror jag passar mig.

Oavsett om framtiden erbjuder bekymmer, ohälsa och annat så tar jag det med ro. Böcker kommer och går. Böcker byter ägare och några slantar flyter då och då in. Just nu är det min sommarrea som ger lite till mat och dryck. Jag är så nöjd man kan bli. När jag nätvägen kikar ut över världen ser jag att det händer avgörande saker i Portugal, Australien, Storbritannien/Ryssland och Skottland, för att nu bara plocka fyra ur flödet.

Det nödvändiga: stolar, termos, kaffekoppar och något att äta i sommarvärmen.

Ikväll ska jag bekanta mig med de två dokumentärerna om Wagner. Annars är det helt tyst i högtalarna här. Bara vindens tjut och fågelsången hörs genom de öppna fönstren.

José Eduardo Agualusa: Praktisk handledning i konsten av sväva (Almaviva, översättning av Marianne Sandels).

“Gonçalos förflutna började rämna vid bordet på en bar i Bairro Alto efter flera glas öl under sena natten, när skratten övergick i trötthet…”

“Paula studerade konst i Lissabon…”

Två citat där den portugisiska huvudstaden syns. Men texterna i sin helhet handlar inte så mycket om Lissabon, som om det som vuxit fram i dess ytterkanter, imperiets ytterkanter, imperiets lusofona städer, djungler, berg, människor. Det finns idag många portugisisk-språkiga författare som skildrar och speglar den världen. Den finns i Afrika, den finns i Brasilien, den finns - förstås - i Portugal.

Och i Uppsala finns den. Det är nämligen där förlaget Almaviva drivs av Marianne Sandels, filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet, översättare inte minst från portugisiskan, förläggare, kännare av medeltida trubadurdiktning och modern litteratur på de romanska språken.

José Eduardo Agualusa är flitigt representerad. Denna man som har fötterna lika självklart i Portugal som i Brasilien och Goa. Han finns på Almaviva med tre titlar: Dansa igen, Kreolska riket och En främling i Goa.

Den nya boken är inte minst intressant för att den består av noveller och korta berättelser ur många av den lusofona världens olika miljöer. Jag ska inte säga mer än att den är mycket läsvärd och lätt att skaffa. Till exempel här.

Bokmärket jag använder när jag läser portugisiskt har självklart Pessoas bild (tack Aleksandra). 

 

 

Några av mina böcker till reapriser

Som vanligt säljer jag ut böcker som jag har lager av. Priserna är mycket låga och inkluderar porton. För var och en av titlarna nedan vill jag ha en svensk, urholkad femtiolapp. Skriv till mig på thomas.nydahl@gmail.com så returnerar jag uppgifter om betalning och annat praktiskt. Kom ihåg: 50:- kostar varje titel och i det ynka priset ingår frakten (erbjudandet gäller enbart inom Sverige, eventuella utlandsbeställningar tillkommer det porto för). Jag kommer att ha dessa erbjudanden under ungefär en månads tid.

2013 års sommarrea gäller följande titlar:

Alla de andra som också skrev

Förlagets presentation: Här möter vi Witold Gombrowicz på ett café i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv.

Kön, klass och kultur

Essäer, anteckningar och samtal. Del tre av Politisk geografi. Presentation från förlaget: I den tredje, fristående delen av Thomas Nydahls politiska geografi uppehåller han sig i filmiska och litterära diskussioner om könets mystik. Han samtalar med Agneta Klingspor, Agneta Pleijel, Birgitta Boucht och Ove Allansson. Han möter bland andra Catherine Breillat och Marguerite Duras på deras egna premisser och om deras ibland kontroversiella syn på sexualitet. Han diskuterar Elfriede Jelinek, Bodil Malmsten och H.C. Andersens livsvillkor och jagbilder. I återblickar tar författaren oss även med till Albanien och det albanska folkets vardag och historia och återbesöker fadomusikens Lissabon. Förord av Birgitta Stenberg.

  

Sextio år senare

Om den arabiska våren som blev vinter, i Libyen och Syrien, om Israel/Palestina under sextio år. Bokens undertitel är Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

Öland - en vinterresa

Skildring i ord och bild av en vinter på Öland, med bilder av Astrid Nydahl.

  

Den tysta zonen

Om att leva i tystnad, avskärmad från dunkande popmusik och lockande konsumtionstempel. 

 

Förensligandet

Om vägen från tvåsamhet och familj till ensamhet och tystnad. En berättelse om en inre resa i Sverige och utomlands.

Inre frihet

Dagbokstexter 2007-2008. Bloggläsarna känner snabbt igen sig. Högt och lågt. Personligt och politiskt. Avigt, icke-totalitärt och frihetligt. 

Ökenvandring

Essäer, reportage, intervjuer. Del två av trilogin Politisk geografi. Städerna det handlar om här är Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi och Szczecin. Författarinnorna jag samtalar med är Ida Jessen, Pia Tafdrup och Nina Malinovski. Förord av Anne-Marie Berglund.