onsdag 22 mars 2017

Terrorn i London (och något om Bacha bazi)

Foto: Astrid Nydahl



Jag vet inte mer än de flesta, men jag har suttit vid BBC-sändningarna hela eftermiddagen. Brittisk försiktighet - den är mer regel än undantag - gjorde den första timmen gällande att man inte kunde veta vad som skett. Vid sjutiden kunde man räkna in fyra döda och ett tjugotal allvarligt skadade människor. Terrorn tog sig denna gång ett numera välbekant uttryck (Nice, Berlin, Ohio, Tel Aviv, Jerusalem m.fl. orter); att med bil meja ner en större folkmassa och döda så många som möjligt. Vem angriparen är, vilken nationalitet han har, om han ingår i någon för säkerhetspolisen bekant terrorcell och annat, är förstås oklart. Det som verkligen tycks klart är att den jihadistiska terrorn åter drabbat London, idag på ettårsdagen av massakrerna i Bryssel. I brittiska medier finns bilder på angriparen som knivhögg en polisman till döds efter att han först mejat ner många människor på Westminster Bridge, han har föga överraskande ett klassiskt jihadistskägg. Man kan lägga pussel, man kan använda både sina kunskaper och sina erfarenheter för att förstå vad som skett. Hur många gånger behöver vi påminnas? Oändligt många tycks det, ty dessa jihadister har välkomnats till alla europeiska nationer. Senast idag rapporterades det att ett tiotal gömda IS-män som finns med i flyktinggrupper från Mosul avslöjas varje dag, det uppger den irakiska säkerhetstjänsten. Hur många av dem når fram till Europa? Frågan måste ställas.  Det finns säkert skäl att återkomma.

UPPDATERING: Det är nu bekräftat att jihadisten som spred död omkring sig i London är den sedan länge välkände hatpredikanten Abu Izzadeen. Läs mer här i Independent. Frågan jag ställer mig är varför dessa människor kan leva i frihet i London (eller någon annanstans). I sina predikningar säger han hela tiden att varje kuffar ska dödas. Nu gick han från hat till handling.


UPPDATERING 2, KLOCKAN 22:25
Independent och andra brittiska källor har nu tagit bort sina artiklar om gärningsmannen. Om detta betyder att det inte är Abu Izzadeen som är den skyldige, eller om det gått ut begäran till medierna att ligga lågt går förstås inte att svara på. 

Flera olika brittiska källor säger nu att det inte kan vara Izzadeen som är den skyldige, då han fortfarande ska befinna sig i fängelse.


***

Hur begåvad måste man vara för att analysera den samtida och förändrade våldtäktsstatistiken i Sverige? Vår föreställning av vad det handlar om är när en man förgriper sig på en kvinna. Men antalet våldtäkter också av unga män ökar mycket. Vem begår dessa våldtäkter? Varför? Man kan börja med att studera begreppet bacha bazi.

Jag såg en intervju med en man som lärt sig det mesta om denna sexslav-kultur, som sa något i stil med att man inte skulle tro att de afghanska pojkarna ändrade beteende bara för att de ändrade geografisk adress. De som får betala priset är unga pojkar och män som svårligen kan återhämta sig från detta trauma, lika lite som de svenska flickor och kvinnor som våldtas av en flock män. Exemplen är många, och från senaste tiden bör man, om man inte redan gjort det, läsa på om detta om pojkarna och det här om flickorna.

Jag tycker bestämt att varje svensk borde reagera på denna epidemi av grymma våldtäkter. Ändå tror jag att man reagerar starkare om man själv har barn eller barnbarn i de åldrar som berörs. Jag har fyra döttrar och två söner, de i sin tur har sex döttrar och fyra söner. Min reaktion blir alltid mycket stark när jag läser om ännu en drabbad ung människa. Så stark att jag inte kan föreställa mig något värre (och ändå finns det sådant som är värre).

Jag har svårt att ens tänka tanken vad som skulle ske om någon av dem utsattes för brott av detta slag. Försiktigheten måste bli en ledstjärna också för dem, också här i vår avkrok på jorden. Räcker det?

Politikens etiketter och stämplar

Foto: Astrid Nydahl
Behovet av etiketter har under min livstid varit konstant. De människor och de mänskliga handlingar man tycker illa om etikett-buntar man för lättare hantering. Den franska revolutionens höger och vänster tillämpas idag som vore den alls giltig för vår tid. Vad är noga taget höger? Och vad vänster? Enda sättet att bedöma det är att utgå från sina egna erfarenheter. Hade en "vänster" som den idag verksamma kommit till Nordsjö färgfabrik på 1970-talet hade vi nog mest blivit generade. Identitetspolitikens aktivister kan jag inte betrakta som vänster. Snarare som en labyrintisk vilsegång för nyss utsläppta ideologifångar. Inte heller en parlamentariskt förankrad "höger" som "Nya" Moderaterna skulle jag ha tagit på allvar. Naturligtvis inte eftersom de inte är stort mer än ett illa förankrat socialliberalt parti av samma slag som gängse europeisk socialdemokrati (vilket för övrigt kan förklara varför s-partierna på rad nu utplånas i fria val, senast i Holland).

Varför skulle jag alltså använda sådana etiketter i mina försök att orientera mig i litteraturen och filosofin? Behovet existerar inte. Det är som om man måste börja från början för att slippa ifrån offentlighetens falskskyltningar. Att läsa europeisk historia är uppfordrande, och det är nödvändigt. Men förståelsen av Europa kräver också sina gränslösa perspektiv. Att genomskåda myter är också uppfordrande och svårt, att försöka se bortom det invanda seendet och det slentrianmässiga tänkandet. 

Förbrytelserna är oändligt många och stora. Det som kallas framsteg är det de facto ibland, men långt ifrån alltid. "Demokrati" är idag ett så vanställt begrepp att det inte har mycket med vår vardag att göra. Att folken trots det går till valurnorna är något helt annat och kan väl i stor utsträckning förklaras med brist på bildning och förståelse för hur maktens mekanismer och strukturer ser ut. 

Det som däremot ter sig allt viktigare är att med stor vaksamhet försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, och att samtidigt med det gärna påminna om att ett verkligt öppet samhälle också kräver förpliktelser och skyldigheter. Det kunde i brist på bättre kallas medborgaranda.

Man kan inte i en destruktivt förändringsnit i politisk eller religiös mening verka för olika former av förtryck och våld och tro att man i längden kan gå fri från anklagelser. Vår egen tid och vårt eget land bär på många sådana inslag i vardagen och det mesta har hittills försvarats med mångkulturmytologins allt slitnare argument. Också där måste ett samhälle upphöra med kollektiva etiketteringar för att det alls ska förmå ta striden mot tyranniets predikanter och propagandister. 

Hur mycket lättare kommer det att bli när den afrikanska befolkningsexplosionen på ett mer brutalt sätt än hittills blir kännbar i hela Europa? Med tanke på att befolkningsutvecklingen hos oss är negativ kan man väl rätt så lätt - också utan tillgång till etiketter som "ras", "rasism" och "etnicitet" - ana vad som kommer. Vi har dessutom fått en försmak av det redan. 

För övrigt läser jag just nu Luther. Alla påminnelser från det förflutna är till gagn. 

tisdag 21 mars 2017

Barnböcker och Kavafis

Foto: Astrid Nydahl
När jag var barn fanns böckerna som självklara beståndsdelar i livet. Vi hade en synnerligen bra skolbibliotekarie som alltid visade oss vidare från Fem-böckerna in i något annat. Jag minns hur hon höll fram en Vilhelm Moberg och en Jack London för mig och berättade så att jag blev nyfiken och lånade dem med mig hem. Jag var en mycket omogen sökande pojke, som egentligen drömde om att bli bildkonstnär, som pappa.  Orden hade jag ingen riktig ordning på, jag kände ofta att jag misslyckades när jag skulle formulera dem muntligt, och att det bara var när jag skrev ner dem som de skimrade och sa någonting väsentligt. Men en liten pojke på jakt efter svaren på livsgåtorna har sällan tid att fördjupa sig i det skrivna, i alla fall inte det som skrivits av pojken själv. Böckerna var något annat. De var flyktvägar bort. Jag hörde egentligen aldrig till de andra pojkarnas gemenskap. Jag retades för mitt röda hår, mina fräknar och min oförmåga att hantera bollar och puckar. Därför trivdes jag också så mycket bättre bland flickorna. Jag hoppade gärna långrep med dem. Jag var inte eftertraktad men accepterad som en i gänget. Ofta stod vi vid gaveln till trevåningsbyggnaden på skolan, där var det lä och ett slags frizon för flickorna, medan pojkarna rasade runt ute på den stora, öppna skolgården.

*

Varför tänker jag på det nu igen? Jag tänker på det, därför att jag sett Carl Henrik Svenstedts film Reading Kavafis. Där är det inte bara dikterna som muntligt talade ord som bländar mig med sin skönhet. Också boken själv, där den ligger på ett bord eller hålls av två händer, blir för mig en bild av en tillhörighet som inympades i mig mycket tidigt. Boken som föremål och tillhörighet. Biblioteket som en plats där livets allvar kunde rymmas, bortom flamset, fnissandet och skriken. Det jag allra mest drömde om och längtade att få som vuxen man var ett eget bibliotek. När jag idag sitter i det, förverkligat, men under ständig utveckling och förändring, i takt med att nya böcker kommer dit och andra lämnar det, vet jag att det är den viktigaste platsen i mitt liv, den mest sensuella, varma och omslutande platsen av alla som finns fysiskt närvarande.


måndag 20 mars 2017

Tranor vid Pulken och terrorceller i brittiska Birmingham

Pulken söndag 19 mars. Foto: Astrid Nydahl
Två tusen tranor hade man räknat till i söndags. Det var en iskall vind som blåste över Pulken. Men många hade kommit med kikare och termosar. Astrid tog bilder, men riktigt bra blir de ju inte när man står långt ifrån fåglarna. Här kan man läsa allt om Pulken.

Naturen skänker frid nästan varje dag. Det finns ett litet hopp om vår och det blir förstås mer transkådande.

Men jag fann också en uppseendeväckande artikel om den del av Birmingham som heter Sparkbrook. Här kan vi läsa om hur stadens socialdemokratiska styre bidragit till framväxten av en jihadistmiljö där. Inte minst är detta lärorik läsning för den som naivt och kärleksfullt alltjämt försöker övertyga oss om att detta är ett litet och övergående problem. Sparkbrook är ett islamiserat samhälle och det är både kusligt och tankeväckande att befinna sig där. Det har jag gjort och när jag läser en artikel som denna kommer minnena av stark fientlighet tillbaka.

Pulken är tryggare än Sparkbrook. Foto: Astrid Nydahl


Trump, rådgivarna, ministrarna och svansen av beundrare, och så en vink om Erdogan

Foto: Astrid Nydahl
Kan man kalla alt.right-rörelsen för en svans till Trump? Nej, jag tror inte det. Många följer med i svansen men alt.right har folk på insidan. Bannon är kanske Trumps viktigaste rådgivare och vad det innebär vet vi nu bara kortsiktigt. När jag såg utrikesminister Tillerson hålla presskonferens i Peking med sin kinesiske kollega Wang Yi blev intrycket ett helt annat. Tillerson ser seriös ut när han talar med trygg röst om hur han och Wang Yi kommit till något som bra nära kan beskrivas som samsyn när det gäller den eskalerande krisen på Koreahalvön. 

Är det sådana intryck som är avgörande? Nej, rent allmänt inte. Men att förneka personens roll i historien är inte bara dumt utan också en form av självbedrägeri. Vi behöver inte backa särskilt långt för att finna personligheter i länders ledning som haft avgörande betydelse för bestämda händelseförlopp.

Om jag sa att Tillerson går att lita på skulle det ändå vara en slutsats som inte har full täckning. Han är Trumps man, det kan alla förstå. Och om Trump är lika kortsiktig i sina strategiska beslut som han var i mötet med Merkel finns det starka skäl för oro, oavsett Tillerson. 

Alt.right då? En amerikansk-europeisk tankesmedja med betydande svenska inslag. Så ser fakta ut. Men man måste studera den noga för att förstå vidden av vad den står för. Jag gör det nu. Ju mer jag läser desto bättre ser jag sambanden mellan historiskt mörka idétraditioner. 

Personens roll, hans eller hennes intellektuella krets och hur besluten påverkas av rådgivare och andra, där ser jag viktiga ämnen för den närmaste framtidens diskussioner. 

***

Om vi nu byter perspektiv kan vi fråga oss varför Turkiets Erdogan tycks komma så lindrigt undan. När han under söndagen kallar Merkel nazist och fascist borde det ju ringa några klockor. Jag tror att Erdogan i det korta perspektivet är det enskilt största hotet mot freden. Erdogan vill ha krig. Han hetsar till krig, han manar sina anhängare och sin svans att gå ut i krig. Mot vem? Mot oss förstås. Han har sedan länge valt krigets väg när han nu hetsar mot europeiska ledare. Det spelar mindre roll vad de står för. Poängen är att de inte dansar efter Erdogans pipa.

Hur skulle ett sådant krig se ut? Först och främst använder Erdogan flyktingströmmen som vapen. Han vill skicka 15.000 individer norrut varje vecka.

Det vapnet räcker inte. Nästa steg blir att använda sig av turkarna i diasporan. De är väldigt många i Tyskland. De är väldigt många i Europa utanför Tyskland. Vad kan de göra? Söndagens manifestationer från kurder bosatta i Tyskland ger en fingervisning. 

Det första mest långsiktiga hotet är förstås själva denna närvaro. Turkarna i Europa har tidigare av Erdogan beskrivits som vapen, moskéerna som vapensmedjor och barnen de föder är våra missiler, sade han. Men det finns andra och kortsiktiga metoder. När turkar dödar kurder i exil, ja då utlöses den mekanism som just nu blir riktigt farlig. Turkiet kan ingripa för att "skydda turkiska liv" - minns någon USA:s retorik med just de orden? Det krävs att Europa - våra ömkliga ledare och folk - ser vad turkarna håller på med. Personligen betraktar jag Erdogan som ett mycket större hot än Trump. Just mot oss européer. Förstås.


söndag 19 mars 2017

Historierevisionismen

Foto: Astrid Nydahl
Vad är historierevisionism? Kanske är det hög tid att ställa den frågan igen. Vi häpnar över att turkarna förnekar folkmordet på armenierna. Men samtidigt ser vi hur grupper, både här hemma och runt om i västerlandet, förnekar den industriellt organiserade förintelsen av Europas judar. 

Vilken poäng finns det i denna historierevisionism? Ingen alls så vitt jag förstår. Ty samtidigt med förnekelsen hotar man detta folk med just förintelse. Något alternativ lär inte finns för just judarna, eftersom de är skuld till alla våra olyckor. Nå, Soros är förstås värst, men familjen Bonnier är minst lika farlig. 

Så tycks man resonera. Det är inte bara politiskt motbjudande, det är dessutom så enfaldigt att man egentligen bara skulle skratta åt det.

Varför är då historierevisionismen farlig? Den är det därför att kommande generationer lyssnar till dess lögner och propaganda. Istället för att läsa på - litteraturen i ämnet är vårt kollektiva minne, rik på vittnesmål och dokumentation - låter man sig fångas av den lättköpta, konspiratoriska och egentligen urgamla antisemitiska propagandan.


lördag 18 mars 2017

De nio. Litterär kalender 2017

En av årets litterära begivenheter är utgivningen av Samfundet De Nios årsbok. År efter år håller den samma höga kvalitet. Årets volym är inget undantag och jag önskar under läsningen att den istället hade varit en periodisk tidskrift.

Liksom i tidigare årsböcker hittar vi här en blandning av essäistik och skönlitterära texter. Inte minst Elisabeth Rynnels sex dikter gör starkt intryck på mig, och det gör också Nina Burtons Tre variationer på imperfektum. Årets bok innehåller också en underfundig essä om Bob Dylans förhållande (?) till golf skriven av Johan Svedjedal, Gunnar Harding skriver om Walt Whitman, vars dikt De sovande i Hardings översättning publiceras. Dikten har kallats "kanske den enda surrealistiska amerikanska dikten från 1800-talet". Harding skriver att Whitman med dikten uppenbarligen ville "integrera också den amerikanska urbefolkningen i sin demokratiska utopi."

Men det roligaste att läsa på ett personligt plan är Per Helges historieberättelse om tidskriften Rallarros. Den var på sin tid - 1974 till 1985 - en av de allra viktigaste litterära tidskrifterna i Sverige. Per Helge och Bengt Berg var väl de två verkligt tongivande, men med i ursprungsredaktionen fanns också Sten Jacobsson, Bosse Eriksson och Börje Lindström. Per Helge skriver:
Med vanliga normala skrivmaskiner skulle vi nu slå världen med häpnad. Den redaktionella utrustningen i övrigt inskränkte sig till sax och klistertub och ett enkelt skrivbord. Vi hade inte ens en kopieringsapparat.
Det var sannerligen andra tider. Och det är väldigt fint att få minnas tillsammans med Per Helge. Direkt efter hans artikel kommer Leif Elggrens text om Guru Papers. Jag kan bara rekommendera denna rika årsbok för läsning!