tisdag 22 augusti 2017

Ett ovanligt råd att bära med sig, just idag, just nu


Skriv om stunderna
då vänskapens gångbroar
verkar hållfastare
än förtvivlan

Adam Zagajewski, ur Törst
i översättning av Anders Bodegård

Pascal Bruckner om terrorn och islamismen

Jag lade en röd ros under barnbarns-stenarna på min son Tobias grav i söndags. Foto: Astrid Nydahl
Nedan några fragment ur Eugénie Bastié samtal med Pascal Bruckner, publicerat fredagen den 18 augusti i Le Figaro som jag översatt via danskan.

Le Figaro: Vad tänker ni om attentaten i Katalonien?

Pascal Bruckner: De har en uppfordrande effekt, det fasansfulla upprepar sig i det oändliga. Men samtidigt är vi alltid överraskade över att spådomen så exakt blir verklighet (…) Jihadisternas uppgift är att ge oss en påminnelse. Varje vecka finns det en plats i världen som drabbas.

Europa är paralyserat, vill helst glömma, och det lyckas nästan alltid efter några få dagar. Mindre än ett dygn efter att röken har lagt sig står terrorn inte längre överst på dagsordningen.

Ingen är immun. Bilden som framkallas hos mig, är densamma som i Pesten av Camus: en plåga sänker sig över en oskyldig stad. Det finns inte längre några sorglösa öar i Europa (…) arenan för jihadisternas kamp har nått full utbredning.

I just Barcelona kunde man för en tid sedan höra aktivister ropa ”Tourists go home, refugees welcome!”. De får som de vill. Tillströmningen av turister kommer att avta.

Le Figaro: Upphäver internationaliseringen av jihad sociala och ekonomiska förhållanden som orsaker till radikaliseringen?

Pascal Bruckner: När man underlåter att sätta fingret på religionen som orsak till terrorismen, går man vilse i en rad dimmiga förklaringar, som kolonialismen, förödmjukelsen av araber och muslimer, global uppvärmning och konflikten mellan Israel och palestinerna.

En rad kommentatorer pekar på att Europa hjälplöst är både vittne till, arena och offer för en intern strid i islam.

Vi måste sätta namn på saker. Vi står inför en intern sjukdom inom islam. Denna religion producerar hela tiden generationer av krigare, som är reda att offra livet för att hedra Gud. Allahu akbar har blivit ett dödsrop.


måndag 21 augusti 2017

Carl-Göran Ekerwald: Om bildning. Tio dagböckers vittnesbörd (Karneval förlag)


Vi talar ofta om bildningens förfall. Skolans haveri och kunskapernas devalvering.

Vill vi snegla på begreppet bildning ur en annorlunda synvinkel kan vi gå till Carl-Göran Ekerwald. I sitt långa författarskap har han vidrört ämnet många gånger, i den nya boken står själva bildningsbegreppet i centrum. Han läser tio dagböcker och ser hur "bildade" författarna var och vad det var för sorts bildning de bar med sig genom sina liv.

De tio är Céline, Goethe, Sara Lidman, Evelyn Waugh, Madame Guyon, Sibelius, Sigrid Kahle, Tolstoj, Vilhelm Ekelund, Olav Hauge. 

Ekerwald söker i dagboksläsningen det autentiska, det som inte korrigerats för publik i efterhand. Han menar att bildningsvägarna har med själen att göra. Mer än med bokläsning, boklig bildning. Han instämmer i Sibelius påstående att "självstudium och självtukt" är det centrala. Men han säger redan i bokens inledning: "Bildning - det handlar om vilka bilder vi har av oss själva och vilka bilder vi får av de 'andra'." 

Egot måste befinna sig i dialog med själen.

I läsandet av dessa tio människors dagböcker närmar vi oss hela tiden kärnan i deras personlighet och bildning. Ekerwald är mer intresserad av självtuktandet än av den ytliga, sociala framgången. Han bryr sig lika lite om det offentligt goda som han lovsjunger motståndet som livshållning (där får han stöd både av sina tre år tillsammans med Sigrid Kahle som av hennes dagböcker). Men så skriver hon också om Ekerwald "Denna tvillingsjäl... han är lika misslyckad som jag".

Essän om Sara Lidman är kanske bokens mest överraskande och minnesvärda. Här visar han upp författaren som i lika hög grad blev känd som den sociala/politiska aktivisten (Sydafrika, Vietnam, trädkramandet). Att hon dessutom var en djupt religiös människa har ju varit tydligt i hennes romaner. I dagboken hittar Ekerwald just det han resonerar kring hos de övriga, självtuktan, och när Lidman håller räfst och rättarting mot sig själv säger han: "Enligt min uppfattning om begreppet 'bildning' står vi här inför ett viktigt kriterium. Det handlar om en förmåga att distansera sig från det personliga och ett kort ögonblick betrakta sig som representant för mänskligheten och värdera ens ställning."

Ekerwald klargör vid flera olika tillfällen i boken att det är erfarenheten som upplyser en, därmed sagt att bildning kan vara en medfödd gåva men att den blir ett brukbart verktyg först när erfarenheten utvecklat och förfinat den. Om man har en längtan efter prövande och klargörande texter i samtidssumpen ska man inte tveka. Som alltid är Ekerwald mer läsvärd än det mesta som året runt spolas ut genom marknadens avloppsrör till de presumtiva "konsumenterna". Ekerwald, lika lite som föremålen för hans studier, konsumerar man inte. Tack och lov för det.

***

Om andra Ekerwaldböcker här i bloggen:

Hans bok om Céline här.
Det stora självporträttet. Om Hauge.
Om Ekelund.


söndag 20 augusti 2017

Vad är det vi inte vet om den tredje totalitarismen?

Foto: Astrid Nydahl
Vad är det vi inte vet? Vilka brister har våra kunskaper?

Vi talade om 1933. Våra föräldrar var förvisso bara barn och kunde inte annat än leva varje dag som den kom. Pappa åtta år och mamma tre. Men deras föräldrar? När de dukade till middag eller satt vid radion om kvällen, ägnade de någon uppmärksamhet åt vad som sades om händelseutvecklingen i Tyskland? Vad sa man om man kommenterade det man hörde.

Det är kanske en illusion att tro att det fanns några djupare insikter om vad Hitlers internationella entré innebar. Däremot vet vi att det mot slutet av kriget var annorlunda, t.ex. det faktum att pappa var med och tog emot de vita bussarna i Malmö. Han var då tjugo år och hade värnplikten bakom sig. Utanför Helsingborg låg de i sina värn och såg vad som hände på andra sidan Sundet. Kunde tyskarna tänkas komma över på skånsk sida?

Idag är situationen radikalt annorlunda. Den som påstår sig inget veta är antingen obegåvad eller en lögnare. All information om den tredje totalitarismen (de två första brukar traditionellt vara fascismen och kommunismen); islamismen, finns tillgänglig nästan dagligen i etermedierna. Litteraturen om den är omfattande, också på svenska språket. Nätet är i det närmaste överbefolkat av informatörer som med bloggar och hemsidor lär oss det grundläggande.

Alltså måste frågan ställas: vad är det vi inte vet? Och följdfrågan både privat och offentligt blir: om vi vet, varför handlar vi inte?

lördag 19 augusti 2017

Terrorism? Å nej, det är väl inte...

Foto: Astrid Nydahl
Det satt långt inne men nu utreds det som ett terrordåd. Det var nog bara myndighetsfolk som trodde något annat. Vi andra har lärt oss islamismens och jihadismens kännetecken och har inga svårigheter identifiera dess mordmaskin. Lägg således Åbo till de senaste dygnens blodiga attacker. 

Det hann bara gå en natt så kom nästa knivattack. I den ryska staden Surgut. "Motiv okänt" som det brukar heta.

Vill också rekommendera er att läsa Ann Heberleins mästerliga stycke om den absurda tv-teatern i de godas rike. Skrattet fastnar, det kan jag försäkra!

fredag 18 augusti 2017

Inför helgen: tankar om islamismen och massakrerna

Bären som skvallrar om en höst i antågande. Foto: Astrid Nydahl
Kanske är det inte att betrakta som en symbol för dessa dagar, att det äger rum en begravning i familjen. Men det kan lätt uppfattas så när man genomlever både ett privat och ett socialt helvete. Om det privata kan jag inte tala. Men om det sociala försöker jag varje dag formulera något. De två spanska terrorattentaten upptar förstås tankarna. Inte för att massakern i Barcelona och sedan det avbrutna attentatet i Cambrils var mindre blodiga, makabra och våldsamma än andra attentat, utan för att det helt planenligt förnyar den fruktan för islam som så många känner. Politikerklassen och dess medlöpare kommer dag för dag att se hur deras trötta och slitna argument, ”islamofobin” (ogrundad rädsla för… etc.), blir allt mindre användbart. Det som sker allt oftare talar sitt eget språk. Våldets språk baserat på teologiskt och politiskt hat mot allt som är ”otroget”.

Jag gick in i fredagen med samma tunga känsla av sorg och smärta som jag gick och lade mig strax före midnatt. Att läsa är dessa dagar inte bara svårt pga grå starr, det utgör också ett problem att bryta igenom vallen av grubbel och nedstämdhet. Ändå har jag föresatt mig att denna helg läsa Ekerwalds nya bok med det delikata ämnet bildning. Och på bordet ligger också en ny dansk översättning av Erasmus av Rotterdam, närmare bestämt hans skrift om den fria viljan.

Vid Golanhöjderna i början av 1980-talet med Ofra
och mannen jag inte minns namnet på. Foto: privat

Bilden här är tagen i Israel i början av 1980-talet. Vi står vid Jordanfloden inte långt från Golanhöjderna. Det året var Jordan mer en stilla bäck än en flod. De två människorna vid min sida kan sägas symbolisera något viktigt för just den tiden. PLO var fortfarande tabu, man fick inte publicera bilder på Arafat i israelisk press. Men det var precis som tiden skulle skifta och Osloavtalet skulle bli verklighet. Det låg optimism i luften, ogrundad eller ej låter jag vara osagt. Men allt skulle ju verkligen rasa. Vad hjälpte de rusiga lyckoåren efter Arafats ”hemkomst” när det fanns andra krafter som drev på. En av de avgörande krafterna var islamismen. Samma ideologi som ligger bakom terrorn i Europa ligger bakom vanstyret och diktaturen i Gaza och den allt mer inflammerade och våldsamma konfrontationen mellan Israel och Palestina. Vår tid är en tid för mäktiga män med fler dogmer i truten än förstånd i hjärnan.


Låt oss försöka hålla helg. Det är inte omöjligt att det lyckas. Men det är i alla fall min avsikt att hälsa på Hugo, mitt barnbarn som nu är helt blind. Han blir säkert besviken att jag rakat av mig skägget, det använder han normalt för att identifiera mig, men jag får istället härma Kalle Anka, för då vet han vem som stigit in i huset.


Ett helt annat Amerika - Only Halfway Home

Från det här albumet, Dirt Farmer, kommer musiken i filmen
Ja, det är klart att det finns ett annat Amerika än det som visades världen från Charlotteville. Det finns ett Amerika som inte betraktar slaveriet som något att vara stolt över. Det finns ett Amerika som inte via ryggmärgsreflexer instämmer i Trump-gängets betraktelser. Världen är inte bara grotesk, även om det groteska präglar det mesta vi erfar. Om man ägnar tjugo minuter åt legendariske Levon Helm (frid över hans minne) och hans Only Halfway Home så bjuds man visa ord av helt andra amerikaner och därtill musik som bär så mycket längre än pop- och konsumtionskulturens missljud. Ändå finns det en sorgsen ton hos Helm när han talar om hur hans land förstörs.



Lyssna gärna till Wide River to Cross från skivan, enligt min mening en av de allra vackraste sånger Helm sjungit in på skiva (skriven av Buddy Miller, vars originalversion är lika hörvärd: se videon nedan).