måndag 18 mars 2024

"Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva"

 

E.M. Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född, översatt av Lasse Söderberg).

Han skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden. Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling, en repetition av vårt syndafall" (Frestelsen att finnas till).

Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens) förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Att skriva är en utomordentlig lättnad."

Hurra! Jag vann med 88%

Målfoto av Astrid Nydahl
 

Att ledarsvanen - känd för sitt hatiska våld - segrar är bestämt på förhand. Svan nummer två är en uppstoppad docka med ytterst liten och svag leksaksmotor.

lördag 16 mars 2024

infantiliseringen av västerlandet

 

”Anyone who admits to listening to ’classical music’ (in quotes, since neither ’serious’ nor ’classical’ music quite fits) runs the risk of being called a snob, of setting himself above the rest. A strange accusation: How do you set yourself above others by way of something they don´t even aknowledge?”
( Ur Adam Zagajewski: Slight Exaggeration, engelskspråkig utgåva 2017)
 
Är det något infantiliseringen av västerlandet innebär – och ganska länge nu inneburit – så är det den ensidiga och banala tillvänjningen i populärkulturens värld. Det gäller inte minst musiken. Idag är det omöjligt att besöka en butik, en frisör eller en vårdinrättning utan att matas av pop- och rockmusik. Det anses vara helt normalt. Den dagen någon sätter på en komposition av Bach i dessa utrymmen skulle jag gärna vilja vara där. Höjs det på ögonbryn? Stannar massan upp? Å nej, poängen är att den redan passiviserats i så hög grad att den skulle acceptera också Bach som ljudtapet, utan att ens överväga att det fanns en skillnad.

fredag 15 mars 2024



Julia Musakovska skriver:

In the shortlist of the Drahomán Prize - Mikael Nydahl (Sweden) with Swedish translation of the poetic collection Артур Дронь «Här var vi» (Gamla Lejonförlaget, 2023) - Artur Dron «Vi var här» (Ariel & ellerströms förlag, 2023).
 
Jag hade äran och nöjet att samarbeta med Mikael kring denna speciella sammanställning som redaktör och redaktör. Idén till en översatt bok föddes ur vårt samtal på Göteborgs bokfestival förra året. Glad att Mikaels översättningsexpertis och hans arbete med främjandet av ukrainsk litteratur uppmärksammas. Grattis även Arthur, igen och igen tack för dessa mäktiga dikter och för beskydd. Ser fram emot seger (åh, på alla sätt)!
 
Grattis till de andra finalisterna också:
Katarzyna Kotyńska med polsk översättning av Oksana Zabu зkos bok "Den längsta resan" (Komora, 2023) - Oksana Zabuzko. Den längsta resan (Agora, 2023);
 
Eero Balk med den finska översättningen av Serhi Rudenkos bok "Kamp för Kyiv" (Fabula, 2023) - Serhi Rudenka. Heroes Kyiv (januari, 2023).
Tack till grundarna av priset för den oerhört viktiga markeringen av översättare - människor som hjälper ukrainska röster att ljuda i världen och därmed Ukraina att synas och höras.

torsdag 14 mars 2024

Erbjudande: vårt stora bibliotek bortslumpas

 


Nu ska hela rasket rivas! Vi måste vara ute ur huset siste maj. Vårt mycket stora bibliotek måste avyttras (bilderna visar bara en liten del av det). Kvalitet till 100% av både fack- och skönlitteratur. Se det som ett erbjudande.

 

onsdag 13 mars 2024

Eros i Saranda


 

Jag kom till Sarandabukten en mycket het julidag. Vi hade rest över bergen, vägarna försvann ibland framför bilen, kvar fanns bara grus och småsten och en getstig att komma vidare på. När klyftan vidgades och vi kunde se den lilla staden framför oss slog Korfu emot oss som en solhägring ute i vattnet. Men alldeles verklig låg den grekiska ön framför oss, när vi satt i hamnen och plaskade med fötterna. Varje natt stod balkongdörren öppen och suckarna hördes ut i bukten. 
 
Så såg lilla Saranda ut 1978. En håla mellan bergen och havet. Idag är det en rätt stor stad.

tisdag 12 mars 2024

Esa-Pekka Salonen dirigiert Jean Sibelius: "Rakastava" | IMF | NDR Elbph...

 
 
Ur Svenska Dagbladet:
 
"Esa-Pekka Salonen – vi som skriver om musik använder gärna initialerna EPS – är kanske ett lite oväntat namn men en synnerligen välförtjänt Polarpristagare. Det är lätt att glömma att han är en av vår tids stora dirigenter, eftersom han har tillbringat så mycket tid i Sverige och fortfarande talar perfekt svenska. Det dryga decennium han ledde Sveriges Radios symfoniorkester (1984–95) har ingen i Berwaldhallen glömt, och han är fortfarande en återkommande gäst.

Härifrån tog den unge, pojkaktige finländarens karriär fart, som snart ledde till chefskap och gästspel hos en rad av världens viktigaste orkestrar, till exempel Philharmonia Orchestra i London. Särskilt viktiga har åren i Kalifornien varit, där han varit en mycket drivande chef både i Los Angeles och San Francisco. Det har nu också blivit hans hem.

Wolverhampton

 

Simon, Tobbe och Astrid på besök i Wolverhampton. 2008. Bilderna hjälper mig minnas min döde son.

fredag 8 mars 2024

Pound och frågan om tillåtna fascister

 

Får man läsa Pound? Ja, han är tillåten. Får man läsa andra "fascister"? Mindre lämpligt.
 
Får man läsa samma generations Sovjetkramare? Alltid lämpligt. Älskade av alla.
 
Men ska man läsa vår tids ryska litteratur får man söka den i exil. Också här i Sverige verkar riktigt bra ryskspråkiga författare.

onsdag 6 mars 2024

Fyra år sedan Anne-Marie Berglund dog


I dag är det fyra år sedan min kära vän Anne-Marie Berglund dog. Jag saknar henne varje dag. Denna stora diktare och konstnär slets ifrån oss av cancern. Bilden på henne i Cascais utanför Lissabon togs av hennes livskamrat Hideo Matsumoto.

Här ska vi slutförvaras

Bakom de fyra fönstren på första våningen ska vi bo. Slutförvaras, i en lägenhet! Det som jag svor 1983 aldrig mer skulle hända. Nu händer det och jag förbannar det som filosofen von Wright kallade "omständigheternas diktatur".

tisdag 5 mars 2024

Är det över?

Någon gång måste allt få ett slut.

I två årtionden har jag bloggat - denna och två avvikare i samma genre - men egentligen också plågats av ett tvångsmässigt skrivande.

Är det över nu?

Det har jag svårt att tro, men jag ville tro det.

Det mesta i mitt liv går mot ett slut. Hälsa, boende, vardagstillvaro.

Det mesta i mitt liv rinner bort utan att det ens rör mig i ryggen.

När jag med familjen lämnade Malmö 1983 var det av två skäl: jag hatade lägenhetslivet och allt det innebar av grannar, oljud och brist på stillhet, och för att stadslivet som sådant äcklade mig. Städer sökte jag mig till som studieobjekt. 

När jag lämnar vårt hem - en stor, härlig och sliten gammal kvarn - efter 21 år är det inte av fri vilja. När jag då bosätter mig i en central lägenhet strider det mot allt det som är jag. Vad det får för konsekvenser vågar jag inte ens gissa.

Rören läcker, som livet

Allt fast förflyktigas. Så är det med rören här hemma. Så är det med själva livet. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör nu. Ser ingen anledning att stå emot. Det fasta får rinna bort bäst det vill.

måndag 4 mars 2024

Rader från Viby. Vin, vatten och hopp (-löshet)

Trasig, trött, berusad. En tid före hjärtstoppet. Kanske en höstdag- Så trasig är jag också nu, men jag tar en dag i taget, sedan midnatt. Foto: Astrid Nydahl

Thomas Nydahl, det är jag det. Denna måndag hade jag tänkt skriva om hur livet utan vin börjar. Men så hittade jag av en slump denna text från Sundsvalls Tidning, publicerad 2008, en hel evighet sedan. Det anges ingen författare bakom orden. Men så bra de passar att begrunda första nyktra dagen på evigheter.


Thomas Nydahl: Inre frihet. Dagböcker och anteckningar Occident

 

Leva är att skriva, skriva att leva. Utan dagbok har ingen dag funnits, utan en anteckning är livet förspillt. I det skrivna blir världen synlig.


Att skriva är att bemästra livet; inget skrivande är enkelt, allt har sitt pris: nödvändigheten att ändå göra det.


Författare framställer ofta skrivandet som plåga. Det är ett ofelbart sätt att göra skrivandet märkvärdigt, nästan mytiskt. Språket beskrivs som en motståndare att besegra.


Så varför skriver de? För plågans skull? Vem tror det.


Skriva är sinnlig njutning, sade, eller kanske skrev, Klaus Rifbjerg en gång. Det gör skrivandet uthärdligt, språket lockande, stilen blir en moralisk hållning (som Nabukov skrev): estetik och etik sammanfaller.


Om att leva sin skrift, skriva sitt liv har Thomas Nydahl skrivit ännu en bok, \"Inre frihet\". Han är en av dessa författare i litteraturens mediala ödemarker som aldrig hamnar i tv-soffor, aldrig får Babel-besök men på sin höjd inbjuds som föreläsare, respekterad i litterära kretsar, med trogen om än liten läsekrets. Han har skrivit i olika genrer och fördubblat sin litterära position med att också fungera som förläggare.


I \"Inre frihet\" skriver han om två uppbrott. Först lämnade han Judisk Krönika, besvärad av vad han uppfattade som redaktören Jackie Jakubowskis allt mer militanta Israelpolitik. Sedan med stor befrielse Kvällsposten där han skrev länge.


Till slut tröttnade han på kvällstidningsjournalistiken i allmänhet och Per Svensson i synnerhet. Med honom samarbetade Nydahl länge men tycker sig se hur Svensson förändrats sedan han flyttade från Kvällsposten till positionen som Expressens kulturchef. Han blev en maktens man, med dåligt omdöme. När Svensson lät Linda Skugge recensera en ny roman av Björn Ranelid fick Nydahl nog och lämnade Kvällsposten, som i händerna på Bonniers i praktiken delar kultursidor med Expressen.


Nu är Nydahl inte längre så ung; ungdomens vänsterfrossa har gått över, litet drag av äldre, missnöjd kverulant skymtar snabbt förbi här och var i den nya bokens texter. Då och då drabbar det dagens vänster, de som betraktar Pol Pots folkmord som tragedi (Åsa Linderborg) eller förvillar sig bort i historierevisionism (Jan Myrdal).


Ilskan är en av Nydahls tillgångar. Och en välgörande motvikt till hans melankoliska dysterhet. Den finns likt ett grundvatten i de dagböcker och anteckningar han samlat till \"Inre frihet\". Det är ofta trista dagar där, i Viby, strax utanför Kristianstad; mardrömmar; försök att avstå från vin utan några vita perioder. Långa dagar, tysta nätter, ofta tycks det vara musiken som håller livet igång. Musiken han lyssnar till, boken om den portugisiska fadon han är på väg att skriva.


Där vandrar Nydahl omkring, läser tidningar, förargar sig på något ibland, instämmer i annat; läser böcker som lyser upp dysterheten; skriver, mycket på beställning, strax intill deadline, annat för skrivandets egen skull.


När han vandrar omkring där och noterar, funderar, antecknar liknar han en annan poet, ur en något äldre generation. Thomas Nydahls rader från Viby är nära besläktade med de \"Rader från Hässelby\" Petter Bergman skrev, först i Aftonbladet, sedan i bok. Det är alls inget dåligt litterärt sällskap.


Nydahl är kanske mer infallsrik. Hans anteckningar om den skånska dysterheten är också noteringar om världens tillstånd.


Om fatwan mot Rushdie, islam som håller på att fräta sönder den västerländska demokratin inifrån, krisen kring Muhammedbilder i Jyllands-Posten som snart fyller honom med leda.


Nydahl är en misantrop, om världen, om livet; någon gång blir hans anteckningar om tillståndet litet grumliga av all dysterhet. Han öser vrede över Svenska Akademiens Nobelpris till Harold Pinter, dömer på det hela taget ut Akademien. Men noterar ett par dagar och sidor senare att han fått ett välkommet stipendium av just denna akademi.


Sådant hör till genren: anteckningar ska vara osorterade för att bli intressanta, dagböcker spontana för att bli läsvärda.


Så har Thomas Nydahl skrivit. Även om det inte är det mest uppmuntrande sällskap att bokledes vistas i hans skånska vardag är det intressant, en smula lärorikt och, framför allt, skrivet med beundransvärd öppenhet och ärlighet.


Det är sitt liv han antecknar. Och kan förmodligen inte vara utan skrivandet.